I väldigt många nya satsningar kan man se att det tar ungefär tre år att få verksamheten att gå ihop. Fungerar det så pass att verksamheten går ihop efter tre år är det värt att köra vidare. Efter ytterligare två år, alltså totalt fem år, brukar man kunna slappna av en smula därför att man blivit så pass etablerad att verksamheten inte bara går ihop sig, utan till och med går bra.

Det här torde vara ganska välkänt för många. Det är inte så vanligt att man startar en verksamhet och gör toppresultat från start. Ändå envisas många att bedöma och såga verksamheter nästan så snart den lilla verksamhetsgrodden vågat sig ur jorden. Som idag då Mats Linder skriver om Tillväxt Gotland i Gotlands Allehanda. Han uttrycker sig i termer av ”Uppenbarligen har Tillväxt Gotland inte blivit den organisation som gör att företagarna känner sig mer sedda och hörda”. Vaddå ”inte blivit”? Föreningen är inne på sitt tredje verksamhetsår. Menar Mats att ett bra resultat vore om alla problem löstes i samma stund som man bildar en sådan här förening? I så fall behövs ingen förening, då behövs bara en trollformel.

Men nu jobbar Tillväxt Gotland utan trollformel, fast i riktning mot uppsatta mål. Skälet till att Tillväxt Gotland bildades ligger förstås i att vi var ett antal företagare som insåg att det skulle vara svårt att nå de här målen. Tillväxt Gotland idag är inte ett slutligt resultat utan ett pågående arbete.

Jag tycker det är jättebra att politiker kan använda sig av sociala medier för att få en närmare kontakt med sina väljare och andra intresserade. Men hur går det med valhemligheten? Valhemligheten som anses vara en förutsättning för demokrati.

Min pappa drev det här med valhemlighet till sin spets. Han berättade inte för någon vilket parti han röstade på, inte ens för mamma. Han var rädd för att hon skulle sluta att tänka själv och kanske rösta på samma som honom bara för att det var enkelt. I de politiska debatterna hemma visste vi inte vilket parti pappa höll på, han höll igång debatten. Det var först under något av sina sista år som han avslöjade vilket parti han faktiskt röstat på i ALLA år.

I mitt jobb möter jag många olika slags människor och en del av dem är politiker. De flesta är trevliga och vettiga människor oavsett partifärg. Och alla som är engagerade politiskt vill något bra – fast det är olika idéer om vad och hur det ska gå till.

Jag läste Karin Petterssons debattartikel i Expressen där hon berättar hur Socialdemokraterna planerat sin kommuninkation via sociala medier inför valet. Det är spännande läsning om 550 bloggar och 1 miljon tittare på YouTube. Socialdemokraterna har 6000 fans på Facebook och Mona Sahlin har 11000 fans. (Fast jag ifrågasätter att fansen benämns som ”aktiva” – Facebookfans är väl sällan aktiva, det är alldeles för enkelt att klicka på ”jag vill bli ett fan”-knappen till allt möjligt)

Så ser kommunikationen ut idag 2010. Den enskilda individens engagemang blir allt synligare och det ger förstås massor av bra bekräftelse till politikerna, en känsla av förankring i verkligheten och stärkt motivation att jobba vidare.

Innan internet var det möjligt att manifestera sitt politiska stöd genom att gå med i partiet och det kunde skötas diskret. Den som går med i en fangrupp på Facebook är emellertid fullt synlig. Det kan också vara synligt vad man väljer att INTE gå med i – även om det inte är lika uppenbart, det kan ju vara så att man helt enkelt inte känner till en viss grupp. Någonstans här börjar valhemligheten att naggas i kanterna. Den oskyldiga handligen att gå med i en grupp – när börjar den övergå till att bli allvar? Det är enkelt att gå med i någon tramsig grupp typ ”vi som vill sova längre”, man får tänka till lite mer om det gäller en grupp som tar ställning i ex vargfrågan och när det sen går över till att bli en fangrupp för en viss politiker – hur allvarlig tolkas det att man blir ett fan då?

Var börjar och slutar valhemligheten idag?