Dans i fyra dimensioner med Bounce!

/i /av

Alice med sin nya Bouncetröja

Första gången Alice och jag såg Bounce var på Växjö Teater då de turnerade med Freaky Flow. Då hade vi inte en aning om vilka de var. De var ganska låg medelålder på publiken och så började ett dovt muller höras i salongen, som om hela den gamla teatern skulle gå i bitar, sen började publiken att jubla och så drog den allra häftigaste showen igång, varpå publikens jubel steg intill klimax på slutet då vi alla hade applåderat sönder våra händer… Publiken var bara tyst en kort stund då Benke var ensam på scenen med stora pukor, men då hördes rösten av Alice danslärare, hon skrek: ”Fan vad snygg du är!” så att Benke kom av sig en halv sekund…

Efter att vi flyttat till Gotland var vi och såg The Score på Dansens hus i Stockholm. Då var Roine med och vi satt nästan längst fram. Det var också en helt fantastisk föreställning och det tyckte till och med Roine som inte är så värst intresserad av dans egentligen.

Sen har vi varit lata och missat resten av deras föreställningar. Men nu insåg vi att det sannolikt var sista chansen att få se den här superduktiga dansgruppen, så Alice och jag skaffade biljetter till The Last Bounce som framfördes i Globen 23-25 april. Och tur var det! Bounce kan vara den bästa dansgruppen i världen om ni frågar mig. Helt enastående!


Under den här avskedsföreställningen blev det kanske tydligare än någonsin att det de gör med dans sker i ”fyra dimensioner” eller nåt i den stilen.

För det första är de oerhört skickliga dansare som behärskar alla möjliga dansstilar.

För det andra innehåller deras shower alltid akrobatik också – självklart därför att de har sin grund i streetdance där breakdance har akrobatiska inslag. Men Bounce pressar det en bit till. Hur länge kan en dansare stå på en arm? En enda ynka arm. Hur kan man dansa uppför väggar, runt stänger, i rep eller på lådor som dras ut från en fem meter hög vägg? Och när de kliver rakt ut i tomma intet från den väggen och direkt studsar upp därför att de fanns en dold studsmatta där nere och sen fortsätter att springa rakt upp på lådväggen så att det filmat i en vinkel rakt från sidan ser ut som att de springer på platt mark… Man tappar liksom känslan för vad som är upp och ner.


För det tredje har de gett dansen självständighet på scenen och i Bounce värld är både tjejer och killar tuffa och vältränade. Jag som egentligen inte gillar poledance – jag menar, tjejer som lär sig att dansa som strippor, helt enkelt inte min grej. Men, när Bounce gör ett nummer med poledance och låter tre vältränade tjejer imponera på stängerna samtidigt som en grupp tuffa tjejer i underkläder dansar nedanför, då lyckas de omvandla det till GIRLPOWER som sedan når sin kulmen i ett galet disconummer då tjejer i fransiga discoklänningar dansar till Tina Turner så det ryker. Ja, egentligen glödde det – för det föll ner riktigt stora klunsar med gnistor precis bakom tjejerna…

För det fjärde har de ett imponerande genomtänkt sätt att jobba med dans, musik, ljud, ljus, bild och rekvisita som en helhet. På de flesta andra föreställningar är ljud, ljus, bild och rekvisita något som finns i bakgrunden och stöttar upp artisterna. I Bounce shower spelar ljud, ljus, bild och rekvisita egna roller. Bounce får alla detaljer att vara delar i dansen. De kan få både ljus och ljud att studsa och ange tempo. Rekvisitan rör sig i takt med musiken. Ibland vet man inte om det som händer under föreställningen händer på scenen eller på videoskärmarna. Allt smälter ihop till ett.

På just den här sista föreställningar medverkade hundratals dansare och mot slutet visade det sig att en hel sektion i publiken också dansade som en del i showen.

Det var helt enkelt en kanonföreställning och jag är superglad att vi fick chansen att vara med och uppleva det här!

Bilderna tagna med iPhonekameran och Hipstamatic – därav den låga kvaliteten.

Ofattbart naivt

/i /av

Jag har bara läst rubrikerna vad gäller prinsessan Madeleine och trasslet med Jonas affär med norskan Tora. Men den här artikeln i Expressen blev jag tvungen att läsa. Bara för att försäkra mig om att det verkligen kan finnas någon som är så naiv att hon tror att en liten pikant detalj som en natt med den tilltänkta maken till en svensk prinsessa inte skulle väcka så stor uppmärksamhet.

Det finns det.

Askedaske flygkris

/5 Kommentarer/i /av

Okej, nu har Gotlandsflyg informerat om att det flyger lördag och söndag vilket jag är innerligt glad för. Jag ska upp till Stockholm och se The Last Bounce och eftersom jag ska hålla kurs på söndag förmiddag är flyget en förutsättning för att jag ska hinna.

Men flyget har stått i princip stilla under tio dagar (med undantag av några flygningar i torsdags). Mikael Juniwik är intervjuad i Gotlands Tidningar och han berättar att askan från vulkanen har kostat Gotlandsflyg mer än 100 000 kr per dag, för hela Sverigeflyg är siffran 750 000 kr per dag. De har förlorat 14 miljoner på grund av askan!

– Vi är ett av de flygbolag i Sverige som har starkast ekonomi, och det gäller i synnerhet för Gotlandsflyg, säger han men medger att man inte orkar många veckor till.
– Inget bolag klarar en månads stopp. Det finns inte en chans, säger han.

Om det hade handlat om ett långsamt skeende så anpassar sig verksamheter och vanor efter det. Men att plötsligt drabbas av moln med aska som stoppar flyget är som ett knytnävsslag från en osynlig. Som om marken försvinner under ens fötter. Och det tar inte slut vid själva flygandet, utan sen kommer kedjereaktionerna med uteblivna resor, konferenser, boende, taxiresor, möten, luncher etc. Och vad gäller sjukvårdens behov av transporter är det ett verkligt effektivt slag mot den trygghet vi levt i.

Jag brukar tycka det är så skönt att bo i Sverige med tanke på naturkatastrofer, vi bor i ett lugnt land. Men från och med nu kommer vulkanaktiviteten på Island att finnas med i bilden av hur det är att bo i Sverige. Kommer Eyjafjallajökull att lugna ner sig? Kommer Eyjafjallajökulls utbrott att trigga igång grannvulkanen Katla?

Bebisar ska inte gråta

/2 Kommentarer/i /av

Jag har med stor häpnad försökt begripa hur folk står ut med att låta sina bebisar gråta och dessutom se det som någon slags fostran eller metod.

För mig har det alltid varit mycket enkelt. En bebis som gråter skall tas om hand. Det finns en anledning till att vi reagerar så starkt på bebisgråt. Till och med katter reagerar och rusar till hjälp och tröst när barn gråter. Hela däggdjursidén bygger på att vi tar hand om vår avkomma. Vi reagerar på ynkliga pip och bräk från valpar, lammungar och björnar, men får inte lika ofta ömhetskänslor när vi ser en ormunge eller ett grodyngel (i alla fall får inte jag det).

På 40-50-talet florerade en del nya idéer om hur man skulle ta hand om barn, jag tror att det var Alva Myrdals bok som mamma läste och därefter försökte anamma genom att inte trösta något av mina syskon. Men det där gick pappa aldrig med på. Hans synsätt var också mycket enkelt: barn ska inte gråta. Och det var inte svårt att få med mamma på den linjen, för varje förälder som låter sitt barn gråta mår dåligt inuti. Tro inget annat.

Det är skönt att läsa att man nu kan bevisa att gråt skadar babyhjärnan. Det är ju det jag har vetat hela tiden. Målsättningen måste helt enkelt vara att bebisar inte ska gråta. Sen inser jag att det kan uppstå situationer med sjukdom, exempelvis kolik, där det är mycket svårt att hitta lindring och därför mycket påfrestande för föräldrarna. Ingen skuld ska läggas på den förälder som kämpar dygnen igenom med ett sjukt barn.

Men i övrigt. Bebisar ska inte gråta. Jag tror också att ju bättre man impregnerar en bebis med ständiga försäkringar om att man finns tillgänglig och att livet är tryggt och bra, desto mindre gråt kommer barnet att behöva och desto fortare kommer det att gå att återfinna balansen efter gråt.

Hur man känner igen en äldre person på telefonibeteendet…

/5 Kommentarer/i /av

Jag har i min bekantskapskrets flera personer som är mellan säg 60 och 80 år som är bra på det här med mobilanvändande, men trots det vill jag påstå att man idag kan stöta på äldre personer som missat det här och som fortsätter att göra så som de gjort under livet innan, uppskattningsvis, 1990. Dessa känner man igen på följande tecken:

  • De ringer din fasta telefon. (Här i huset är det så gott som bara telefonförsäljare och äldre personer som ringer till vår fasta telefon)
  • Alt 1) De har ingen mobil.
  • Alt 2) De har en mobil – men den är aldrig laddad.
  • Alt 3) De har en mobil undangömd någonstans ”för den ska ändå bara användas i nödstituationer”?
  • Alt 4) De har en laddad mobil med sig när de lämnar hemmet, men blir helt paralyserade när de för första gången ska testa att ringa med den och uppsöker istället en fast telefon.
  • Alt 5) De har en laddad mobil med sig när de lämnar hemmet, men blir helt paralyserade när mobilen ringer så att de måste svara. De får panik, lyckas avbryta samtalet innan det ens har börjat och uppsöker sedan en fast telefon för att ringa den som försökte ringa mobilen.
  • Alt 6) De har en mobil men vägrar att lära sig att sms:a.
  • Alt 7) De har en mobil och kallar in mobilkompetenta ungdomar för att under stort ståhej lära dem att smsa…
  • Alt 8) De har en mobil och blir paralyserade när någon skickar ett sms till dem.
  • Alt 9) De har en mobil och försöker svara när någon skickat ett sms till dem. Svaret lyder typ ”hrj”.
  • Alt 10) De har en mobil, de tar med den på bilresan till släkten – men lämnar laddaren hemma så att batteriet laddar ur på vägen dit…