Jag tänker inte så ofta på min egen död, men en sak har jag tänkt ut och det är att det jag helst skulle vilja vad gäller mina kvarlevor är att bli kremerad och sedan få askan uppskjuten med ett fyrverkeri! Pang och dunder och brak. Så vill jag göra sorti.

Varför det då? Jo, döden är något av det futtigaste jag vet. På ett ögonblick försvinner livet ur kropp-skalet. Pffffft. Sen är det de efterlevande som ska se till att kroppen tas om hand och kroppen blir symbol för den man tar farväl av. Allt ska vara värdigt, så stämningen blir dämpad samtidigt som folk gråter. En extrem kraftansamling. Sorg, saknad, smärta men också en massa härliga minnen och en önskan om att den man tar farväl av ska ha det bra på något sätt – ja det där sista är ju beroende på om man tror på ett liv efter döden eller inte.

Men oavsett vad så är i alla fall jordelivet avslutat och för mig är det futtigt att de människor jag älskar försvinner så där. Visst, det finns ju en kretsloppspoesi i detta med ”Av jord är du kommen – av jord skall du åter varda” eller ”Ashes to ashes – dust to dust”, men det är för mig så instängt, trång och mörkt om kroppen ska ner i jorden. Det är bättre med aska som sprids, till exempel i en minneslund så som mina föräldrars aska är spridd. Där kan man andas, där finns ljus. Men det är fortfarande så smått. Och det är vid en kyrkogård. En plats för de döda.

Jag hade önskat att mina föräldrars aska lagts i en fyrverkeripjäs som vi sedan kunnat skjuta upp ut över havet en vacker kväll. Pang och dunder, sprakande färger, det oändliga havet och rymden. Snacka om att ge själen en rejäl knuff in i evigheten och att ge de efterlevande ett avslut som stämmer bättre med de upprörda känslor som de har att hantera. Därför önskar jag att få min aska uppskjuten med ett fyrverkeri när mitt liv på jorden är slut. Och kanske, kanske kan de som blir kvar långt efteråt titta upp mot himlen och se en stjärna, som kanske, kanske är jag.

Därför gör det mig glad att läsa artiklarna i Dagens Nyheter och Aftonbladet om att Anders Hållinder på Fyrverkerifabriken har skrivit till regeringen för att få en lagändring så att det blir tillåtet med fyrverkeribegravning. Jag hoppas att han lyckas!

Den ständigt heta frågan om kalkbrytningen på norra Gotland har åter aktualiserats av Slite Intresseförening. På Radio Gotland kan man läsa att de riktar skarp kritik mot Cementa:

Men Slite intresseförening lämnar en diger lista som föreningen vill att Miljödomstolen beaktar när det drar ihop sig till beslut. Föreningen påstår att fastigheter i området tar skada av Cementas verksamhet och efterlyser en oberoende riskanalys och besiktning av byggnader. Intresseföreningen vill också se fler mätningar av luften – på jakt efter svavel och ammoniak.

Föreningen tycker att Cementa tar dålig hänsyn till de boende och vill att vibrationer och luftvågor mäts.

Det som gör allt så komplicerat just i Slite är att fabrik, kalkbrytning och samhälle ska samsas på samma utrymme. Cementa tillför arbetstillfällen och ekonomi till samhället och är på många sätt uppskattade. Men baksidan är hur närvaron påverkar de närboende.

Vi är många som tycker det är bra att Slite fått aktivitet runt Nordstreams nedläggning av gasledningen och ännu bättre att de byggt en ny kaj som sedan kommer att kunna användas till exempelvis färjetrafik mot Baltikum. För ett par år sedan blev ishallen klar och för någon vecka sedan gav byggnadsnämnden klartecken till utbyggnad av stugdelen av Slite camping. Sammantaget har aktivitetsnivån höjts i Slite och kommer sannolikt att höjas mer under de kommande åren.

Cementa levererar spillvärme som omvandlas till is i ishallen och bredvid till en grön fotbollsplan året om. Slite behöver Cementa. Men till vilket pris? Hur får man cementproduktion och befolkning att trivas ihop, sida vid sida?