Jag pratade just med Alice som befinner sig i Kaliningrad. Kaliningrad är en rysk exklav inklämd mellan Litauen och Polen. Jag var i Leningrad 1984 (S:t Petersburg hette så då), Ösel 2004 och Estland 2005. Det har gett mig lite känsla för vad som skulle möta Alice, men samtidigt har det hänt så mycket i Ryssland sedan 1984. Jag menar, idag har de både McDonalds och IKEA. Det kommer ryska turister till Gotland. Dörrarna har öppnats.
Men, när jag pratade med Alice kom det över mig en slags sorglig känsla som jag fått vid alla mina besök på andra sidan havet. Länderna ligger så nära oss. Länge var vi åtskilda av järnridån, men nu är den ju borta! Låt oss bli vänner på nytt! Och visst närmar vi oss varandra med nyfikenhet, men över alltihop vilar en orättvisa. De för en så hård kamp, de kämpar för att ta sig upp för backen och för många är det just länderna västerut som verkar vara måttstocken och den starkast skinande stjärnan är USA.
Tänk att det fortfarande är så. Alice berättade att de som kan engelska blir så glada över att hon kommer så att de får chans att prata. De lever i en helt rysk språkvärld i övrigt. En kille på studenthemmet blev alldeles paff när han förstod att hon kunde engelska och fick henne att sätta sig ner så att han kunde ställa frågor till henne. Det var där flashbacken kom. På hotellet i Leningrad, det var trängsel på nattklubben när en dansshow visades. En kille vågade sig fram och ville växla några ord. Bara för att jag kunde engelska och därför att han hade frågor om hur det var i Sverige. Alice berättade att det har varit fler liknande tillfällen för henne.
Jag frågade henne om hon har det bra och det har hon, fast ändå… och så kom den här förklaringen med att det är svårt att till fullo uppskatta en vacker byggnad, när det strax bredvid står ett fallfärdigt hus vid en grusgata full av hål. Precis så där kände jag det när jag var i Leningrad. Folk berättade innan om hur vackra byggnader som fanns där och visst, det fanns det ju, men kontrasten till allt det andra gav en dålig bismak.
Och maten. Jag försökte artigt äta maten vi serverades på hotellet, men ganska ofta gick det inte. Jag har aldrig varit så kinkig med maten vare sig före eller efter, som jag var vid mitt besök i Leningrad och min räddningsplanka var turistshoppens amerikanska, rökta mandlar. Alice sa försiktigt att hon inte ville köpa kött i affären. ”Jag har i princip levt vegetariskt sen jag kom hit” sa hon. Jag vet inte hur det känns för henne, men för mig var det inte bekvämt att jag var så känslig med maten. Det kändes ofint.
Så, med tjugosex år emellan våra besök i Ryssland, är massor sig likt. Men visst, nu har de McDonalds och IKEA.
