Häromdagen kom Mojje förbi på kontoret, men han hade inte tid att prata så länge. Han försvann snabbt in till Annen och så satt de där och kuckelurade med stängd dörr. Och nu fattar jag varför! Mojje ska leda en gotländsk kör i Körslaget. Jösses så kul!
Jag har sedan länge haft som morgonvana att läsa helagotland.se på nätet. Vi prenumererar på en av lokaltidningarna, men jag läser knappt aldrig en papperstidning, så det brukar vara Roine som hämtar tidningen i brevlådan. Men, det skulle förstås kunna vara så att jag läste lokaltidningarna på nätet utan att vara prenumerant och då uppstår ett intäktsproblem för Gotlands media. På något sätt måste de få in pengar så att de har råd att göra sina tidningar.
I höstas började de med en luring. De lät 2-3 artiklar i Gotlands Tidningar resp Gotlands Allehanda bli exklusiva för papperstidningen. Och då valde de förstås ut de smaskigaste rubrikerna som presenteras på nätet med en hänvisning till pappersutgåvan. Jag kan förstå tanken att de som betalar ska få något mer.
Men, jag betalar ju! Jag betalar snällt min prenumeration på en av tidningarna varje år och borde därmed vara betraktad som god kund. Jag läser lokaltidningen på nätet därför att jag tycker det är bekvämast. För mig blir det bara ett moment med krångel om jag måste kolla i papperstidningen för att läsa vissa artiklar och har jag gjort det? Några gånger har jag kollat i papperstidningarna. Antingen i den vi har hemma, eller i de som ligger i lunchrummet vid vårt kontor. Men i de flesta fall har jag nog bara struntat i det. Jag har så mycket annat att läsa på nätet: Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och några lokaltidningar från spridda platser i landet där jag har jobbuppdrag. Jag läser också Dagens Industri på nätet. De har en smart metod för prenumeranter som alltid kan läsa pappersutgåvan på nätet. Man får en inloggning och har sedan tillgång till alla artiklar. De som inte har inloggning kan läsa ett urval av artiklarna eller så kan de läsa vissa artiklar någon dag efter att de publicerats i pappersutgåvan.
Det där är helt logiskt för mig. Jag gillar Dagens Industris upplägg.
Den här veckan tror jag att Helagotland.se börjat med något nytt: att vänta med att lägga ut artiklar på nätet! I vanliga fall har artiklarna kommit ut på nätet vid 5-6-tiden, nu verkar de inte dyka upp förrän mitt på dagen? (Eller, jag har ju annat att göra än att sitta och kolla av exakt när det sker… så, det kanske är tidigare?)
För min del ökar det här irritation och tillför mig som prenumerant ingenting positivt.
Hur ska vi förhålla oss till det här med att kvinnor bär burka? I den här artikeln i Svenska Dagbladet står det att Koranen inte innehåller någon som helst uppmaning att kvinnor ska bära burka och därmed skulle idén vara ett påhitt som man försöker legitimera med religion. Det finns många kvinnor som bekänner sig till islam, men som inte bär burka. Fast, uppenbarligen har en stor grupp människor bestämt sig för att burka hör ihop med islam, oavsett om burka förordas i Koranen eller ej…
En annan falang menar att burka är frihet. Att kvinnor just genom att täcka sina kroppar blir fria från utseendevärderingar från omvärlden, alltså männen. Det argumentet ekar ihåligt i vårt jämlikhetssträvande samhälle – om det argumentet ska vara trovärdigt, att burka ger frihet, så vill vi förstås också se att män som bekänner sig till islam omgående ser till att ta sig denna frihet. Sätt på er burka killar!
Eller, kan det vara så lurigt att hela den här kulturen bygger på en idé om att mäns sexualitet är som en ständigt uppvärmd motor som bara väntar på att få gå igång vid minsta vink från en kvinna – exempelvis genom att hon visar sin underarm – och genom att kvinnor har en sådan otrolig makt att få männen att trycka ner gasen och bli från vettet, måste dessa stackars män skyddas? Det är ganska konstigt att män och kvinnor i alla möjliga andra kulturer och religioner aldrig upplever detta, trots att kvinnorna inte gömmer sig i kroppstält – utan de kan umgås med varandra på ett avspänt sätt. Kan det vara så att burkan är det som gör männen ”ständigt uppvärmda”? Är det burkan som sexualiserar deras kultur just genom att så påtagligt bygga upp fantasier runt dessa hemliga kvinnor? Eller är det inte i själva verket så att burkan förminskar både kvinnor och män till en slags sexualitetsstyrda varelser? Förnedrande för båda parter.
Om det nu är så att Koranen inte säger att kvinnor ska bära burka, blir det än mer förbryllande att det finns svenska kvinnor som konverterar till islam och börjar bära heltäckande burka. Det där är faktiskt helt obegripligt för mig. Kan det vara så att en del människor längtar efter att få dölja sig, att slippa exponera sin personlighet genom att bära burka? Fast, i det svenska samhället gör inte burka att man smälter ihop med en stor massa med burkabärande kvinnor, utan tvärtom lyser kvinnor i burka som starka utropstecken i folkmassan, därför att det är ovanligt.
Jag känner inte någon kvinna som bär burka så jag kan inget om vad som styr deras val innerst inne. En del argumenterar i den här frågan som att burka är som vilken huvudbonad som helst – får man bära keps ska man också få bära burka. En keps kan vara ett sätt att visa sin kulturtillhörighet, men i mina ögon tar man på sig kepsen frivilligt även om det för all del kan finnas med ett visst mått av grupptryck. Men en keps kan också vara ett sätt att tydligt visa sin grupptillhörighet. På så sätt kan man säga att keps och burka liknar varandra. Men med burka har jag ständigt den obehagliga associationen att det är någon annan än kvinnan som styr hennes val att bära burka och att ”slarv” med burkan kan straffa sig, att det inte ses med blida ögon om kvinnan råkar missa en hårslinga som faller ut eller om underarmen råkar blottas. Därmed bärs burkan med rädsla och blir en del av ett kvinnoförtryck.
Vi har kvinnoförtryck också i vår västeuropeiska kultur. Här finns exempelvis prostitution som i de flesta fall handlar om att det är just kvinnor som säljer sig eller som likt slavar säljs. Här finns hårt skruvade ”skönhetsideal” som gör att anorektiska modeller beskylls för att ha för stor rumpa, trots att de väger bara 45 kilo… Vi kan alltså inte påstå att vi ännu har lyckats uppnå ett jämlikt idealsamhälle, men vi jobbar på det!
I artikeln intervjuas André Gerin som är borgmästare i staden Vénissieux nära Lyon, parlamentariker för franska kommunistpartiet samt ordförande i den parlamentariska kommission som föreslår förbud mot heltäckande slöja.
Vissa muslimska kvinnor vill bära burka av religiös övertygelse. Ska de inte få göra det på bussen eller tåget?
–Nej, det är omöjligt att de vill bära burka. De är indoktrinerade. Dessa kvinnor är gående kistor som förvandlats till militanta krafter. De följer ett medeltida tänkande, men nu måste de anpassa sig till värderingar som gäller i dagens Frankrike och Europa. Det har länge inte varit politiskt korrekt att ifrågasätta islam. Men nu måste vi börja försvara vårt sätt att leva. Och vi ska hjälpa kvinnor med heltäckande slöja att bli befriade.
Om jag struntar i allt vad grupptryck och samhällsnormer säger och istället bara känner efter inuti mig själv, så är det precis så där det känns: det måste vara omöjligt att någon kvinna verkligen vill bära burka! Jag älskar frihet. Jag gillar att experimentera med kläder. Om jag skulle bära burka skulle jag krympa bort hela min person, de yttre signaler som definierar vad som är jag. Det är det som är kärnan i varför jag intresserar mig för den här frågan. Jag kan inte på allvar tro att någon av helt fri vilja vill bära burka.
Jag har lagt upp en del bilder på dagen tema SNÖ. Klicka här så får ni se!
Mitt sociala liv på internet började hösten 1994 då IDG-koncernen startade IDG Online. En First Class-baserad mötesplats på nätet, där vi diskuterade alla möjliga frågor som musik och religion. Det var där jag nästan höll på att starta en ny religion genom att förklara att jag inte ville ha någon religion – ungefär… Plötsligt fick jag anhängare till den idén? Hjälp!
En som jag fick lite mer kontakt med i något av IDGs forum var musikern Micke Wennborn. Fast sen blev det ganska dött på IDG Online.
Någon startade ett diskussionsforum för tjejer som använder mac. Jag har glömt vad forumet hette, men efter ett tag spårade det ur pga en diskussionssabotör som var direkt elak. Jag fattade att forumet skulle stängas och innan dess lyckades jag ta kontakt med några av tjejerna och undrade om vi inte skulle starta en egen mailinglista istället. Vår mailinglista Kafferepet startade i februari 1998. Som mest var vi tolv tjejer, men idag är vi bara sex stycken aktiva. Vilket inte är så bara. Vi kan allt om varandra vid det här laget. Vi avhandlar allt och lyckas täcka in Sverige ganska väl så att det ofta är någon av oss som befinner sig nära rubrikerna i tidningarna.
Efter tsunamin, 2005, började jag chatta med ett gäng galna tjejer och även om chatten tunnades ut efter ett halvår, så har jag fortfarande lite kontakt med ett par av tjejerna.
Sommaren 2005 startade jag den här bloggen. Den har gett mig kontakt med släktingar och en del bloggvänner, såsom Rex, Elin, Maria, Sverker och Katten Stig (och många fler). Rex och hans fru har hälsat på två gånger när de varit på Gotland och Sverker kom hit i somras och fick lite fjärilsguidning. Elin chattar jag med titt som tätt, ofta tidiga morgnar då vi av olika skäl kliver upp tidigt ibland. Maria bor på Gotland, men vi har aldrig träffats! Däremot har jag ibland pratat med hennes man och han har nämnt att Maria och jag borde träffas – långt innan vi blev bloggkompisar. Katten Stig skriver sin blogg på österbottnisk kätiska, vilket jag tycker är kul eftersom min mamma var född i Närpes i Österbotten.
Sammantaget så har bloggen gett mig fler kontakter, både virtuellt och i verkliga livet.
Jag testade att gå med i Facebook under några veckor hösten 2007, men tyckte att det blev för mycket med alla applikationer och presenter och allt vad det var. Så jag lade ner. Det kändes som en version av att byta bokmärken och jag fattade inte vitsen. I november 2008 gick jag dock med igen. Den här gången bestämde jag mig för att skippa allt ”bokmärkesbytande” och DÅ blev det kul! Det jag gillar med Facebook är att man kan se andras status, kommentera, visa bilder, filmer och länka till hemsidor. Och så är det kul att chatta ibland.
Alla mina virtuella vänner är med på Facebook och dessutom har jag fyllt på med fler släktingar, alla möjliga jag känner – framför allt på Gotland men också på andra platser och så visar det sig att jag ibland får helt nya Facebookvänner efter att vi ”träffats” på någon annans Facebooksida.
En person som jag såg på Rex Gissléns Facebook var Micke Wennborn. Namnet kändes bekant, men minnet var lite diffust. I samma veva hade jag storstädning bland mina mail och hittade då mail från just Micke? När jag läste dem så kom minnet tillbaka. Vi hade diskuterat musik och migrän då, för evigheter sen. Nu är Micke och jag Facebookvänner förstås.
Micke är ett bra exempel på hur internet får en att bli bekant med personer som man antagligen inte skulle komma i kontakt med annars. Rockligisten möter landsbygdsfanatikern. Vi är väldigt olika och har levt helt olika liv. Jag vet knappt om vi har något gemensamt? Vi är macanvändare och så gillar vi katter. Det är nog ungefär det. Och så hamnar vi ofelbart i en slags uppkäftig stil när vi kommenterar eller chattar, vilket är mycket underhållande.
Det är precis det där kommenterandet och chattandet som är viktigast på Facebook om ni frågar mig. Det Goda Tramset. Det som gör att vi har kul och blir nyfikna på en annan person, så att vi till sist frågar lite mer. Via statusen på Facebook kan vi se vad folk gör i sin vardag, det är också viktigt. Det blir en bra motbild till vad som förmedlas exempelvis i media. Jag har exempelvis flera lokalpolitiker som Facebookvänner och det ger en större förståelse och sympati när jag ser vad de gör om dagarna.
Om jag då fortsätter med att ta Micke som exempel, så gör Facebook att jag fått inblick i allt jobb som folk i musikbranschen lägger ner på sina produktioner. Det är ett himla slit i studion, ofta på nätterna och hela cirkusen med Melodifestivalen får ner fötterna på jorden när jag ser hur engagerade både Micke och Py Bäckman är i sitt bidrag Magisk Stjärna. Dels i själva produktionen, men det är som marknadsförare också intressant att se hur de använder Facebook som ett PR-redskap. Jag vet inte hur låten låter ännu, men jag blir alltid så imponerad av att få inblick i hur skickliga yrkesmän/kvinnor jobbar. Yrkesstolthet.
Då kommer vi in på att Facebook ger möjlighet att skapa en dialog mellan ”kändisar” och deras fans. Eller med folk som helt enkelt är intresserade av det de gör. Jag tror att de som släpper på sin ”kändismask” och slappnar av i en mer privat roll är bekvämast på Facebook och har roligast.
Min virtuella vänskap med Micke blev till bredvid faktumet att han gör musik. Han har lurat in mig på att skaffa appen Gowalla till min iPhone. Med Gowalla ”checkar man in” på olika platser man kommer till och samlar också ”virtuella saker”. Det låter helt knäppt och är knäppt och särskilt knäppt är det om man som jag bara har en enda Gowalla-vän. Titt som tätt får jag ett meddelande i min iPhone om att Micke har checkat in på en tågstation, i studion eller på Pressbyrån. Rena stalker-applikationen! (Det vore väldigt bra om någon mer som jag känner skaffade Gowalla så det blev lite blandning på stalker-meddelanden).
Men hur som helst, sammantaget ger internet mycket märkliga, intressanta och spännande möjligheter att hålla kontakt med människor på olika platser. Här sitter jag i Kappelshamn, har kontakt med alla möjliga människor och har helt otippat superkoll på var en av upphovsmännen till Magisk Stjärna befinner sig. Nog är det konstigt?
Sen skulle jag vilja skriva om vad det är som gör att man ”fastnar” för vissa personer via internet. I verkliga livet påverkas vi av synintryck som utseende och kroppsspråk, men på internet är det skrivna ord och vad gäller kommentarer och chatt också kanske faktorer som hastighet. Hur bygger man upp ett virtuellt förtroende? Jag tror att jag har uppnått virtuellt förtroende med exempelvis Elin och Micke. Hur går sånt till? Men DET, det får jag ta i vid ett annat tillfälle, för det här blogginlägget är redan så långt att det väl knappast kan finnas någon som orkade läsa till slutet?