Igår var Roine och jag i Hemse och satte upp utställningen med utställningsversionen av Översiktsplan för Gotlands kommun. Idag var vi i Slite. Sen ska den sättas upp på Almedalsbiblioteket och i kommunens nya rådhus på Visborg. På bilden kommer Roine ut med verktygslådan efter att vi just blivit klara.
Jag blev ganska paff när jag fick se att vår kompis Anders Rydholm lagt ut den här videon på sitt Facebook. En japansk mystisk artist – vem, vad, hur?
Sen hittade jag den här artikeln i Smålandsposten. Tänk att Anders jobbar med en sådan artist!
Det här är så kul. Vilken fantasiflipp! Vilken fullkomligt galen och excentrisk artist! Demon Kogures. Jag säger då det.
Sedan tidigare har vi lagt in blommigt golv i trapphuset här i Kappelshamn. Och jag blir fortfarande glad av det golvet.
Nu när vi skulle snygga till golvet i kontoret i Visby, så var vi lite sugna på att hitta ett annat golv med lite djärvt mönster. Och det hittade vi! Ett rutigt golv i kulörerna orange, röd och lila! Perfekt. Roine skickade just en bild så att jag och alla bloggläsare kan få se det fantastiska golvet!
Aha-upplevelser är ett känt begrepp. Det där ögonblicket då kunskapsfragment plötsligt fogas samman till en strålande insikt och man verkligen FATTAR. Sådana ögonblick har jag hunnit avverka massor genom livet och det är ganska vanligt att man pratar om sådana aha-upplevelser med andra.
Men, det finns ju också motsatsen, nämligen ”hur-hamnade-jag här-upplevelser” då den bild man hade om sig själv plötsligt går i kras och man upptäcker att man gör något som man innan aldrig tänkt sig att man skulle göra. Känner ni igen det? Vet ni vad jag pratar om?
Jag kom på det här nyss, eftersom jag snart ska gå på projektmöte för Nordrets hamnar, alltså alla hamnar på norra Gotland. Samtidigt jobbar vi med att få igång en utredning om Kappelshamns hamn. Hur hamnade jag egentligen i detta engagemang för hamnar? Det är lite lättare att förstå engagemanget för Kappelshamns hamn eftersom jag bor här. Men Nordrets hamnar? Det är jag och ett gäng sjöbusar som träffas. Jag som knappt har någon erfarenhet från båtliv alls! Ändå har jag hamnat i de här grupperingarna?
Genom livet har sådana här stunder av ”hur-hamnade-jag-här-upplevelser” passerat förbi. Under uppväxten orsakade pappa ett par sådana stunder. Som när han bad mig hålla i typ ett skåp som var alldeles för tungt för att jag skulle orka bära det och så lade han sig under för att skruva och om jag tappade taget skulle skåpet rasa ner på honom!!! Vem kom på idén att jag som knappt hade en muskel skulle hålla i skåpet?
En annan gång måste vi få upp en stege på taket för att sotaren krävde säker arbetsmiljö. Det var däremot inte så noga med min pappa och hans dotter. ”Du är ju inte rädd för höjder” konstaterade pappa och därmed var det bestämt att jag skulle hjälpa pappa att klättra upp på taket med stegen. Om man håller en stege i händerna när man klättrar på en annan stege, så har man inga händer att hålla i sig själv med. Fundera på den ni! Men det gick ju bra. Antagligen för att jag inte var rädd för höjder…
1988 hade jag några snurriga vändor som frisyrmodell. Då bodde jag i Uppsala. Först hade jag väntat med att gå och klippa mig så att det verkligen var lite panik när jag bokade tid. När jag kom dit ett par dagar senare tittade frisörskan på mig och sa: ”kan inte du ställa upp som frisyrmodell?” Redan där var det komiskt, eftersom jag längtat så efter att få klippa mig. Istället gick jag med på att inte klippa mig under typ fyra-fem månader!!! När så det stora frisöreventet kom gick frisör Conny runt och kollade in modellerna. ”Ah, dig ska jag klippa sist! Jag vill improvisera på dig!” sa han lyckligt. När alla andra modeller förbereddes på olika sätt, fick jag mest gå runt med blomspruta och hålla håret fuktigt. EN HEL DAG! Så kom då själva visningen. Modellerna klipptes på scen, det började dra över tiden, det blev bråttom, det skulle in ett annat gäng i lokalen på kvällen och så VA, de hann inte med mig?
Conny beklagade sig och sa: ”kom till mig i Stockholm så klipper jag dig!” Och alltihop var ju bara så absurt att jag garvade och åkte till Stockholm en torsdag för att bli klippt…
När jag kliver in i salongen är Conny strålande glad och strax kommer han på nästa smarta idé: ”Men du, kan inte du följa med ut till skärgården när vi ska klippa frisyrer [det var något speciellt, typ årets frisyr som skulle läras ut] …?” Absurditeten växte. Först hade jag väntat på att beställa klippning, sen väntade jag fem månader till, sen segade jag runt med fuktigt hår en hel dag och nu detta? Självklart var skärgårdsturen inte förrän på lördagen. Jag fick stanna hos min syster i Solna.
På lördagen åkte vi yacht från Waxholm ut till en ö och så klipptes vi. Eller, de skar håret, det stod faktiskt en på vardera sida om mig och briljerade med hur de kunde skära till frisyren som jag tror hette ”the Globe”. Sen åkte jag hem och såg ganska ball ut. MEN, innan jag åkte undrade Conny om jag inte kunde vara med på en annan visning i Uppsala. Och i god absurd anda svarade jag Ja. Fast, då hann jag flytta till Växjö, men jag passade in ett Uppsalabesök med just frisyrhelgen. Då visade det sig att Conny var sjuk, så jag blev färgad och klippt av en annan frisör. Men jag blev faktiskt klippt på första försöket!
Sen gav jag upp det där med att vara frisyrmodell ett tag, men, så hade jag lite dålig ekonomi som student och då annonserade de efter modeller i Växjö. ”Äh, tänkte jag, det kan jag ju vara med på mot en gratis klippning!” Så jag åkte dit. Och vem kliver in om inte Conny! Vi skrek av skratt.
Sen blev jag klippt på scenen på Stadt i Växjö. Conny snajdade till en frisyr med inspiration av en stjärna. Alltså, en sådan där femflikig form. Fundera på det ni! Och jag fick extremmigrän så jag vacklade hem med min flikiga stjärnfrisyr.
Genom alla dessa friseringsturer kändes det som att jag befann mig i en absurd parallelvärld där vägen kantades av ständiga ”hur-hamnade-jag-här-upplevelser”.
En annan slags ”hur-hamnade-jag-här-upplevelser” har jag haft i olika fotograferingsuppdrag då jag har färdats på motorbanan Gotland Ring på endurocykel och fyrhjuling, flugit med helikopter eller sprungit i skogen med hemvärnets insatsstyrka. Hur hamnade jag där? Vem var det som började komma på att man kunde be mig? Det var i alla fall inte jag som kom med förslaget.
Jag har just läst en av de bästa artiklarna någonsin om mäns globala krig mot kvinnor. Den är skriven av Per Wirtén i Expressen.
Jag har vid ett par tillfällen reagerat då man försöker beskriva män som biologiskt predestinerade att vara mer onda än kvinnor och att de därmed bär med sig en slags manlig benägenhet att utöva våld, och särskilt våld mot kvinnor. Jag tror inte riktigt på den förklaringsmodellen. Jag tror att om världens kulturer försatte kvinnor i situationer som liknar de situationer som män försätts i, där grupptryck, hederskulturer och märkliga idéer om vad manlighet är ger en mental grund som exploderar i konfliktsituationer, så skulle vi få se att kvinnor också bär de här anlagen till ondska och våld. Jag tror alltså att det handlar mer om kultur och miljö än om vårt genetiska arv.
Men, det betyder inte att våldet inte finns. Det är precis tvärtom och vi lever alla med vetskapen om detta, men på något sätt har våldet bakats in i olika länder och vi tar oss inte tid att sätta oss in i vad det innebär. För den delen verkar kvinnoförtrycket ofta vara så välcementerat att det är svårt att se hur det skulle gå att ändra på och vetskapen blir ofta övermäktig. Man resignerar.
När det gäller prostitution och sexindustrin har jag ofta tänkt tanken hur det skulle vara om man i tidningarna rapporterade om att kenyaner (kvinnor och män) sålde sexuella tjänster eller att balineser (kvinnor och män) strippade på olika klubbar och att det var just deras nationalitet som var dragplåstret och inte könet kvinna. Hur okej skulle det svenska samhället tycka att det var då? Det skulle antagligen klassas som rasistiskt, ingen skulle kunna försvara det och jag har svårt att tro att det skulle gå att fortsätta med verksamheten. Men när det är just kvinnor som är dragplåstret, då verkar det omöjligt att få bort beteendet från samhället. Det är helt sjukt.
Per Wirtén har den könsneutrala utgångspunkten när han betraktar hur många kvinnor som dödas i världen och de siffror han redovisar tränger sig sakta in i min hjärna. Det går nästan inte att förstå. Hur kan detta pågå? Här följer ett antal punkter tagna ur hans artikel:
Kan ni förstå omfattningen av detta? Hur kan män i så många länder och med så många olika kulturer ändå enas i dessa handlingar mot kvinnor? Hur kan världen tolerera detta? Vad är det för märkliga mentala hinder som gör att vi globalt sett, i princip, blundar för detta?