Idag har jag funderat lite över hur jag genom livet mött olika människor som på sina speciella vis bidragit till min utveckling och som verkligen gett mig kunskap. Och hur jag bidragit till deras utveckling och gett dem kunskap. Ömsesidigt växelvis växande. Det pågår fortfarande och kommer förhoppningsvis att vara så livet ut.

Det man redan vet, känner sig bekant och bekväm med bjuder ingen utmaning. Istället är det de där sakerna som någon säger som man hakar upp sig på som ofta leder framåt. Man blir tvingad att tänka efter. Ibland håller man med, ibland inte, ibland går det en tid och så trillar tjugofemöringen ner och först då fattar man på riktigt.

Idag accepterar en del saker som jag inte accepterade för tio, tjugo eller trettio år sedan. Jag är fortfarande samma Åsa, men mitt perspektiv vidgas. Det finns många utmaningar kvar att möta, mycket som ännu ska förstås. Det är härligt, men också lite hisnande.

En sak vet jag säkert: om man aldrig möter nya människor eller på andra sätt kliver in i andras sätt att tänka, exempelvis genom böcker, tidningar, teater, film eller något av alla sociala medier som finns, blir det färre utmaningar och färre tillfällen att lära sig.

Jag tittar på bilder från Haiti. Särskilt berörs jag av bilder på döda som fraktas på lastbilar, hivas med grävskopor, ramlar och halkar och hamnar i konstiga ställningar. Om man ska klara att frakta alla dessa kroppar utgår jag ifrån att man måste tvinga hjärnan att tänka på dem som kroppar, människo-skal utan själ. Och jag tänker mig att medan arbetet fortgår, så stänger de som flyttar på alla dessa kroppar av de delarna av hjärnan som känner efter, för att kunna göra sig till en robot som klarar att jobba mer än vad som är mänskligt. Robotar som flyttar materia.

Jag tror också att den dagen som de inte längre behöver flytta kroppar. Den dagen människorna på Haiti kan gå längs en städad gata utan att behöva vända bort blicken för varje lik som passeras. Den dagen tror jag att det mänskliga rinner tillbaka både i de som flyttade kroppar och i de döda som blev tvungna att hanteras så brutalt. Steg för steg tror jag att människan återgår till att vara människa under åratal av smärta och sorg. I bästa fall.

Nu pratar man om 200 000 döda. Vi bor 57 000 på Gotland.

Uppdatering:
I Aftonbladet säger Staffan Lindberg:

– Delvis är det nog så att man måste hantera döda kroppar på ett annat sätt när det blir sådana här katastrofer, men det värsta är inte de döda. Det värsta är att höra levande människor gråta över de de har förlorat. Det är värre än att se döda kroppar.