Det sägs ibland att man ska göra sig av med sina ”måsten” eller i alla fall granska dem och fundera över vad de innebär. Ett bra råd som jag någonstans någon gång tog till mig är att göra om sina ”måsten” till ”jag vill”. Alltså:

• Jag måste vill diska.
• Jag måste vill bokföra.
• Jag måste vill promenera.

I och med att du ändrar ”måste” till ”vill” så passar du förstås också på att fundera ”varför vill jag det då?” och då kommer du på en massa bra skäl till varför du faktiskt vill. Det där att du sa om att du ”måste” var kanske inte sant? Det kanske egentligen var så att du ville göra ”vad det nu var” hela tiden? Och i vilket fall känns det lite roligare att göra ”vad det nu var” om du kommer på att du gör det för du vill.

Ah, det där är väl bara en lek med ord tänker du kanske, men tro mig, det är mer än så. Men för att du ska märka skillnaden kan du behöva öva ett tag. Börja direkt nästa gång du hör eller tänker ordet ”måste”.

De flesta har med sig lite konstiga regler från sin uppväxt. Även om jag inte minns att det fanns så många regler i min barndom så har jag som vuxen gjort upp med två saker som togs som självklart när jag var liten:

• Ät upp på tallriken.
• Ta en promenad när det är fint väder.

Vaddå kanske du tänker, det där är väl bra och självklara grejor? I så fall är du inte ensam, för så tänkte jag också från början. Men så har jag så sakteliga börjat inse att det är klurigare än så. Det jag har insett är att man måste utmana alla regler, även till synes självklara som dessa. Vad ligger bakom reglerna? Jo, båda de här reglerna har att göra med målet att må bra. Fast då kanske det vore bättre att säga:

• Ät så att du mår bra.
• Ta en promenad för att må bra.

I mitt liv har det inte varit självklart att jag kan ta en promenad så där enkelt som många andra, vilket beror på min dagliga migrän. Ibland har det försämrat min migrän att ta en promenad, ibland har jag inte kunnat promenera alls på grund av migrän. På senare år har detta blivit bättre, jag behöver inte längre få migrän som ett kvitto på varje promenad och det är skönt. Men genom åren har skuldkänslan över att inte ta dessa promenader när det är fint väder gjort mitt liv tristare än nödvändigt. Idag har jag nästan frigjort mig från de tankarna och tänker att jag väljer att göra det som jag mår bäst av.

Det här med att äta upp på tallriken har antagligen sina rötter i tider då det inte var självklart att barn hade mat på sina tallrikar och att de skulle vara tacksamma när det fanns mat. Plus att föräldrar i alla tider oroat sig för att barnen inte ska växa… fast den oron är i de flesta fall ganska ogrundad eftersom barn blir hungriga. Det kan också finnas en önskan om att barnet äter mer mat och mindre godis. Men sen finns också idén om att inget ska gå till spillo, mat ska ätas upp. Det där kan nog vara bra att tänka på i dessa tider då det konstateras att vi slänger otroliga mängder mat, men hellre än att tänka att allt på tallriken ska ätas upp kanske det är smartare att tillaga mindre mat och ta mindre portioner? Särskilt när man passerat både fyrtio och femtio kan det vara bra att äta mindre portioner och faktiskt också sluta äta när man känner sig mätt.

För, om vi ska äta för att må bra så innebär det inte att vi ska frossa i mat eller att vi ska tvinga i oss mat.

Det här går igen när vi handlar. Du kanske tänker att du ska köpa en fläskkotlett och unna dig en liten påse chips – men i affären innehåller förpackningarna tre fläskkotletter och det är extrapris på en super-duper-stor påse med chips… Hm? Ska du då köpa tre fläskkotletter därför att kilopriset är lägre för dem eller den där jättestora påsen med chips? Det verkar ju som att det blir mer ekonomiskt? Du får mer fläskkotlett och chips för pengarna.

Då är ju frågan varför du ville köpa fläskkotletter och chips från början. Var det för att du var sugen på en fläskkotlett och lite chips – en kombination av att ge kroppen näring och lite njutning – eller var det för att du skulle få så mycket fläskkotlett och chips för pengarna som möjligt? Vad händer om du köper tre fläskkotletter? Ah, du kanske steker upp två och lägger en i frysen, fast sen orkar du inte mer än en kotlett ändå… och chipsen… det som var tänkt att bara bli lite gott på fredagskvällen räcker nu att fylla upp fyra chipsskålar med. Kommer du att äta chipsen portionerat på fyra fredagar? Skulle inte tro det va? Nä, eftersom du har chipsen hemma är det ju så enkelt att ta lite till och så lite till. Plötsligt har den där jättepåsen med chips gått åt.

Så, vad var det du vann på att köpa tre fläskkotletter till lägre pris än en och att köpa en jättestor påse chips istället för en liten? Om du fick för dig att steka upp två kotletter och sedan slängde mer än halva av den ena och om du käkade chips så att du storknade – hade det inte varit bättre att helt enkelt köpa just en fläskkotlett och en liten påse chips så som du tänkte från början? (Självklart finns det situationer då det förstås är smartast att köpa de tre kotletterna och jättepåsen, men det är inte de situationerna jag pratar om här).

Ät mat för att må bra betyder bland annat att äta mat i lagom mängd. Betalar du för att må bra eller för att snål-frossa på extrapris?

Du kanske också växte upp med sådana här regler? Fundera över vad syftet med reglerna var och om du tycker att syftet faktiskt var bra – finns det bättre sätt att tänka för att uppnå det syftet?

Trots att vi nu har haft internettidningar i så många år och debattforum online nästan lika länge, fortsätter jag att förvånas över den handfallenhet som lokala tidningsredaktionerna visar inför det som pågår i debattforumen. Ju längre tiden går, desto tydligare blir det för oss andra att det är fel – hur kan det inte kännas lika intuitivt att det är fel också hos de som är ansvariga på tidningarna? Jag har läst Pigge Werkelins blogginlägg om Nätmobbing med olika ansikten och kände att det faktiskt inte är klokt att debattforum hanteras så omoget. Redan 2009 skrev jag ett blogginlägg om detta.

När vi pratar om Det Goda Tramset och Facebooksidor – alltså företagssidor på Facebook, så är det alltid DIALOGEN som står i centrum. Hela vitsen med sociala medier är att vi bygger, bibehåller och utvecklar relationer. Kunniga i sociala medier suckar över företag som startar en Facebooksida, skriver någon status ibland men inte bryr sig om vad folk kommenterar. Exempelvis hade PEAB en riktigt skräcksida på Facebook. De försökte skriva lite tjusigt om sitt arenabygge och folk blev som tokiga och kräkte ur sig all skit man kan tänka sig. (Jag hittar inte sidan nu, kanske är den borttagen?)

Grejen är att det börjar inte så. Det börjar med att någon skriver en fundering. PEAB svarar inte. Ytterligare någon skriver något. PEAB reagerar inte… med tiden har det blivit ett helt gäng med människor som kommenterar och eftersom PEAB inte lyfte ett finger för att bemöta det som skrevs, så kunde de husera fritt. Allt galopperade iväg och blev helt sinnessjukt.

Tänk på alla sådana här forum och Facebooksidor som att de är rum att mötas i. Eller som att gå in i någons butik eller kanske ett café. Den som ansvarar för ett mötesrum kan inte öppna dörrarna, släppa in folk och sedan gå därifrån. Det finns alltid de som ballar ur och får spelrum i det vakuum som uppstår då ingen ansvarig finns närvarande.

Det rätta är att hantera gästerna i det mötesrum man öppnat, så som man skulle ha gjort om man mötts i ett fysiskt rum. Det är ingen skillnad. Till att börja med försöker man få alla att trivas, om det dyker upp en bråkstake så ser man till att snabbt bemöta denne. Den som har erfarenhet från servicebranschen vet att det i flera fall bara handlar om att bemöta på rätt sätt så kan man få beteendet att vända. Genom att göra detta kommer man att hindra andra att bete sig illa, de som liksom dragits med i stämningen.

Om man nu inte lyckas med detta, ja då får man helt enkelt se till att eliminera bråkstakarna. Man tillkallar ordningsvakter eller polis. Detta gör man för att övriga gäster ska känna sig trygga och få en bra upplevelse.

Så, överfört till debattforum på internettidningar:
Om man startar ett debattforum så har man också ansvar för att gästerna/läsarna trivs. Regeln om att det är debattörerna själva som ansvarar för det de skriver har inget med det att göra. Det är lik förbaskat någon som är ansvarig för själva sidan och debattjänsten och den personen har till uppgift att skapa ett trevligt debattklimat och därmed öka tidningens värde för läsarna.

Ur ett tidningsekonomiskt perspektiv kan jag inte se att det finns en långsiktig ekonomi i att skaffa sig fler besökare, fler klick i statistiken, på ett så osunt sätt som går ut över andra människor, tidningens läsare som borde behandlas med respekt och omtanke. Det klingar lika illa som när någon betalar för att få falska gillare till en Facebook-sida. Annonsörerna vill väl att vettiga människor ska läsa deras annonser? De vill väl att annonserna ska synas på en trevlig tidningssida? Tyvärr är antagligen kunskapen om detta inte så stor bland annonsköparna heller och även om den är det, så finns det inte alltid så många lokala tidningar att annonsera i. Jag tror att problemet inte är lika stort i rikstidningarna.

Samtidigt klagas det på att vi inte längre värderar god journalistik. Jamen, då får väl tidningsfolket börja med att visa att de SJÄLVA tar sin tidning på allvar genom att till exempel skapa ett gott debattklimat? Hur svårt kan det vara?

Om man inte har resurser att skapa det där goda debattklimatet, så får man helt enkelt avstå från att ha en öppen debattfunktion. I USA finns tidningar där man bjuder in ett par intressanta personer att debattera efter utvalda artiklar. Då skapar man läsvärde och spännande debatt.

Det är Det Goda Tramset vi alla har något att vinna på, inte på att släppa lös folk i tomma mötesrum på internet. Vill du veta mer om boken Det Goda Tramset som jag, Åsa Stenström, skriver tillsammans med Niklas Myhr kan du läsa på vår hemsida, gilla vår Facebooksida eller följa oss på Twitter: @detgodatramset.