Det finns människor som beter sig illa överallt. Men kontrasten blir större när det handlar om framgångsrika människor. Vi har större krav på dem. Vi vill att de ska vara värda sin framgång.

Jag är inte ett spår intresserad av golf, men har tyckt att den här historien med Tiger och Elin varit ganska söt. Och jag hade verkligen velat att den fina bilden av deras relation skulle vara sann, för det finns så mycket skandaler och sjabbel i världen att det är skönt om det någon enstaka gång dyker upp positiva förebilder.

När det gäller Tiger Woods handlar det om det fläckfria golfvarumärket Tiger. En väluppfostrad och seriös gosse som sedan unga år passat in sig i rollen som elitidrottsman. Så varför i hela fridens dar kunde inte Tiger bete sig som man ska och fortsätta att vara den schyssta Tiger? Hur kunde han riskera hela sitt varumärke på lite vänsterprassel? (Det är ju ändå varumärkesbyggande han är tränad till, eller?) Uppenbarligen bryr han sig inte så mycket om att helga äktenskapet i alla fall…

Är det så trist att Fame, Success and Money påverkar så mycket att ens egen betydelse tappar kontakten med verkligheten? Att man tror sig ha rätt till lite mer än andra – även om det är moraliskt fel? Eller är det ett utslag av att man blir bortskämd om man fostras som Tiger? Tappar man i empati och blir en odräglig typ? Måste det per automatik vara så här? Kan det inte finnas någon som klarar att stå med båda fötterna på jorden trots att framgången rusar på?

Uppdatering: Jag läser följande i Expressen:

– Det Tiger Woods behöver är att hans fru väljer att stötta honom offentligt. Tills dess kommer spekulationerna och skadorna för hans rykte att fortsätta.

Mitt råd till Elin (om hon nu skulle få för sig att läsa min blogg – ha ha) är att tänka mer på sitt eget varumärke än att försöka rädda en svikare som Tiger. Den som har chans att komma ut som en stolt och värdig människa ur detta är Elin. Tiger är ungefär så rökt man kan bli.

Jag tror att den viktigaste förutsättningen för att lära sig saker är att man är nyfiken. När jag försöker tänka tanken att jag skulle genomgå en utbildning utan att vara nyfiken spjärnar det emot i hela mig. Jag antar att det är falnande nyfikenheten som ligger bakom att barn och ungdomar tappar studiemotivationen. Det måste vara hemskt att inte känna sig nyfiken på kunskap.

Det finns många skäl till varför livet kan krocka med skolgången så att hjärnan har fullt upp med att bearbeta något svårt som händer, men det finns också väldigt många barn och ungdomar som kommer in ett ”tufft blasétänkande” där det inte ingår att vara nyfiken på sådant som man lär sig i skolan. Kanske därför att de inte får näring till sin nyfikenhet utan istället får uppleva att den inte passar in, inte är på rätt sätt, inte ger bra betyg… osv. Nyfikenheten är studiemotivation. Nyfikenhet handlar om vilken attityd man har till lärandet. Nyfikenhet ger ett lustfyllt förhållningssätt till skolan. Om skolsystemet och föräldrarna hade som främsta mål att bevara barn och ungdomars nyfikenhet så att den satt där i ryggmärgen när de klev ut i vuxenlivet – hur skulle vår värld se ut då?

Kanske skulle vi få fler Nobelpristagare som Ada Yonath?

Vilka personliga egenskaper och vilka omständigheter i din miljö har betytt mest för att du nu har fått Nobelpriset?
– Nyfikenheten! Och lärarna. Jag har alltid varit väldigt nyfiken och jag är glad att ingen tryckte ner min nyfikenhet. Jag hade mycket stödjande lärare både på dagis, i grundskolan och på gymnasiet.Och jag hade mycket stöd hemma, trots att min mor bara hade fyra års skola.