Igår vaccinerade Roine och jag oss mot svininfluensa. Vi åkte till Lärbro skola. Det var ingen kö, utan bara trivsam stämning. Volontärerna från Röda Korset skötte allt det praktiska runt omkring med blanketter och fika. De hällde till och med upp kaffe i koppen! Här satt vi snällt i våra ordinerade tjugo minuter efter vaccineringen tillsammans med andra från Hall och Hangvar socken. Sammantaget tog nog hela besöket knappt 30 minuter. Jag jämför med nyhetsnotiser om platser där folk fått vänta i sex timmar…

När vi flyttade till Gotland från Växjö var en av de första sakerna som lade sig skönt i magen just detta att vi lade mindre tid på att stå i kö. Om vi bott i Stockholm innan hade effekten i minskad kötid säkerligen blivit ännu större. Varje sommar påminns vi om hur det är att stå i kö när Visby fylls upp med turister – fast då ser vi till att sköta så många ärenden som möjligt i Slite eller Fårösund.

Under den korta tid vi bodde i Slite var jag fascinerad av att det gick så snabbt att uträtta ärenden. Banken, apoteket, handla mat och så hem på mindre än en timme.

Det skulle vara intressant om någon tog sig för med att mäta andelen effektiv tid på olika platser. Och hur användningen av tiden påverkar oss. Om jag tänker mig att jag skulle bo i Stockholm inser jag att en större del av min dag skulle gå åt till att stå i kö, vänta eller förflytta mig än vad det gör här på Gotland. I Stockholm skulle jag sannolikt använda kollektivtrafik där man får stå och vänta, trängas om det är rusning och faktiskt gå riktigt långa sträckor för att ta sig emellan olika linjer eller transportslag. Plus att det då och då händer att tåg och bussar inte kan hålla tidtabellen eller tas ur trafik. När det är dags för lunch kommer nästa stressmoment, det gäller att planera in lunchtiden så att man undviker den värsta rusningen och så är det dags att köa och snabbt äta maten. Har man sedan ”normala” arbetstider så ska man ta sig hem ungefär samtidigt med alla andra. Ibland måste man göra ärenden typ gå till vårdcentral och apotek eller besöka sin bank, vilket inkluderar köande på alla tre platserna. Får man för sig att handla i city så är det köer – fast jag tror att fler och fler väljer att handla i olika köpcentrum i närheten av var de bor, men de får nog ändå planera in en del köande.

Lägger vi till barn i den här vardagsbilden så blir det ännu mer moment som ska klaras av.

På Gotland kan man pricka in en antydan till bilkö vid trafiklysena om man envisas med att köra vid Östercentrum mellan kl 16 och 16.30. Vill man stå i kö kan man få ihop ca fem personer framför sig om man prickar in exakt lunchtid, det kanske är 12.05? Övrig tid max två personer före på de flesta lunchställen. Undantag högskolerestaurangen som har lite fler lunchgäster. Om man handlar i samband med lunch eller arbetsdagens slut kan man också riskera att stå i kö med ca fem personer före. Fast då blir ju gotlänningarna irriterade, så då öppnar de en kassa till.

Enligt gotländska mått har jag långt till Visby. Det tar ca 45 minuter att köra från Kappelshamn till Visby. Fast kolla med någon som bor och arbetar i Stockholm vad som anses vara normal tid för att ta sig till jobbet. När jag sätter mig i bilen och kör så är det ofta så att jag inte ser en endaste bil förrän jag närmar mig Visby. Jag kör längs en behaglig och vacker väg. Ibland ser jag fasaner, kaniner, rävar eller örnar på vägen in.

På Gotland använder vi tiden mer effektivt helt enkelt. Det är skönt att slippa onödigt jäkt. En del som kommer hit fascineras av att folk pratar med varandra i affärerna och så, de kanske blir stressade av det till och med – men grejen är att folk vet att de har tid att prata. Gotlänningar jobbar däremot en himla massa och är bäst i landet på att engagera sig ideellt, vilket antagligen hänger ihop med att de hinner med det också. Den besökare som tror att folk tar det lugnt hela dagarna bara för att de tar sig tid att prata med varandra i affären tror alltså fel. Här har vi större möjlighet att välja vad vi kan lägga tiden på.

Somliga lägger en del tid på att arbeta för Röda Korset. Det var vi mycket tacksamma för igår under våra 30 vaccineringsminuter på Lärbro skola. (46 minuter om vi räknar in bilresan dit och hem)

Vilket väger tyngst: föräldrars önskan om att skaffa barn eller barnens rätt till en dräglig uppväxt? För mig väger alltid barnets rätt till en dräglig uppväxt tyngst. Det skär i hjärtat på mig när jag läser om föräldrar som misshandlar sina barn, som idag i Expressen. Det finns en djup orättvisa i att sådana människor ska kunna sabotera uppväxten för fem barn, medan det samtidigt finns människor som har de allra bästa förutsättningar att vara bra föräldrar, men som av olika skäl inte kan få barn.

Jag har alltid tyckt att det varit konstigt att man är så restriktiv med adoptioner av svenska barn. Att bli adopterad är en större långsiktig trygghet än att ha en familjehemsrelation till vuxna. Därför blev jag glad när jag för en vecka sedan läste i Svenska Dagbladet att Stockholms kommun blir först i landet med att förorda adoption framför långvariga placeringar i familjehem.

Tänk att leva med föräldrar som misshandlar och så äntligen slippa därifrån. Vad skulle man vilja då? Bo i familjehem och veta att myndigheterna jobbar på att man ska kunna återförenas med sina föräldrar eller bli adopterad? I Stockholms kommuns förslag handlar det om att placeringar längre än tre år hellre ska lösas med adoption. Alldeles utmärkt. Då finns det möjlighet för föräldrarna att ordna upp sina liv och förändra sitt beteende, men om de inte fixat det på tre år, ja då ska åtminstone barnet kunna känna sig trygg i att det kan rota sig i en annan familj.