Självmordsturism. Ett av de bisarraste ord jag har sett. Man lägger ihop ett roligt, härligt ord som turism, med något av det mest sorgliga som finns, självmord. Fast för de som har bestämt sig är det förstås en lättnad att få göra ”en resa bort från sitt elände”. I Svenska Dagbladet kan man läsa:

Nu agerar den schweiziska regeringen för att hejda utvecklingen, och stävja strömmen med utlänningar som kommer till Schweiz för att ända sina liv

Vilket land, vilken plats skulle vilja ha självmord som reseanledning? ”Välkommen till oss, här kan du ta ditt liv på ett enkelt och smidigt sätt. Låt oss ta hand om dina sista timmar i livet.” Den moderna tidens ättestupa.

Hur står man ut med att ta hand om alla dessa självmordskandidater? Klappar man sig på axeln och gläder sig åt att man har gjort ett gott jobb för varje människa som fått ta sitt liv på ett smidigt sätt, eller lägger sig varje självmördad person som en sten i sinnet? Är det vi andra som är fega, vi som ryggar för att den här möjligheten finns? Är det de som driver kliniken som är hjältarna?

Det här är en fråga om etik som dras ut till sin spets. När får man ta sitt liv och om man inte klarar att ta sitt liv, vem ska hjälpa en?