Egoistiska överklaganden

/i /av

Sverige är överklagarnas paradis. Jag håller fullkomligt med Göran Cars och Peter Frej som uttalar sig i en artikel i Aftonbladet.

I ett år har säkerhetsutbyggnaden av polisens helikopterbas i Myttinge på Värmdö förhalats, efter att fritidsboende överklagat detaljplanen. Den dåliga säkerheten gjorde att helikopterbasen lätt kunde sättas ur spel med en bombatrapp.

De här överklagarfanatikerna är i mina ögon extrema egoister utan förmåga att se till samhällsutveckling och många människors bästa. Överklagarfantatikerna tenderar dock ofta att uttala sig som om de för den stora massans talan. Total brist på självinsikt.

SÅ trött på misstänksamhet!

/4 Kommentarer/i /av

Jag har svårt för människor som har en kroniskt misstänksam attityd. Till och med när någon gör något bra så kommenterar de med ”jo, jo, varför tror ni att han/hon gjorde så då?” och så nickar de menande och konspiratoriskt och vill fiska in fler till sin konspiratoriska gemenskap.

Det är ungefär som allt som utförs med anledning av någon har ett motiv till att göra så, skulle vara skumt.

Om det finns någon som gör något utan att ha något slags motiv tycker jag att man måste ifrågasätta intelligensen hos den personen. Om det nu ens går att göra något totalt motivbefriat? Möjligen kan en reflexmässig ryckning i en arm betraktas som något man gör utan motiv, men i övrigt – vad skulle det i så fall vara?

Det är inte fel att ha koll på vad som sker och varför, men att ha som ingångsläge att alla som gör något är banditer innerst inne, det är ingenting för mig.

Och nu kan ni få fundera över mina motiv till att jag skrev det här blogginlägget. He he he…

Schulmans stenåldersfamilj

/4 Kommentarer/i /av

Stackars barnen Schulman! Calle skriver i Expressen om att han har alla sina lyckliga och busiga barndomsminnen kopplade till sin pappa. Mamman kunde inte vara med för hon diskade eller lagade mat. Typ.

Har ni som läser min blogg också haft det så?

Mina barndomsminnen är nog 60% mamma och 40% pappa, därför att pappa var mer upptagen av tungt arbete och behövde mer tid till vila. Mamma tog med oss på spännande små vardagsäventyr och utflykter både i naturen, i fantasin och i staden. Pappa var mer humorist som skojade, diskuterade och ville att man skulle hjälpa honom med olika saker. Typ hålla i något som var tyngre än vad jag egentligen orkade lyfta medan pappa låg under och skruvade på nåt…

Jag minns många roliga stunder med båda mina föräldrar. Det gör mig glad.

Bränderna i Uppsala

/2 Kommentarer/i /av

Jag har tyckt att rapporteringen om att ungdomar som bränner bilar i Gottsunda och Stenhagen i Uppsala varit oroväckande, men jag har också fått indikationer på att tidningarna gett en vinklad bild. Nu hittade jag ett reportage på Second Opinion av Haore Sulaiman där han åkt ut och pratat med ungdomarna.

För mig känns reportaget väldigt nära det som jag minns från den tid då jag arbetade med flyktingelever i Uppsala. Driften att framstå som farlig är stor. Om de eldar en bil i Gottsunda, så måste de i Stenhagen också visa att de kan. Helt galet, men ändå en slags ung grupplogik. Och när journalisterna kommer drar man på och spinner på samma spår som det man läst om att de sysslar med i Malmö och så framstår det som att ungdomarna är i krig med polisen. Därmed vinner ungdomarna några statuspoäng i sitt bakvända spel.

Det finns förstås mycket mer att ta reda på för att verkligen förstå det som hänt, men åtminstone verkar det inte vara någon idé att jobba utifrån idén om att det handlar om ghettoungdomar som startat krig med polisen. Däremot måste man förstås ta tag i situationen – men jag är ganska säker på att det arbetet pågår på flera fronter vid det här laget.

Facket 2009

/i /av

Jag har full respekt för de grunder som fackföreningsrörelsen skapats från. Att arbetare förenade sig i syfte att kunna ställa krav på arbetsgivare så att de fick rimliga och rättvisa arbetsförhållanden. Det är mycket gott i Sverige som vi kan tacka facket för!

Men någon gång under mitt liv börjar den här respekten bytas mot förundran, förvirring och idag känner jag mig snarare förbannad när jag läser om hur facket agerar mot Sweprod. Sweprod har gått in och räddat upp en olycklig situation. De hade inte möjlighet att överta alla Danielssons anställda, men 37 av 49 anställda erbjöds nytt jobb på Sweprod. Det är ett stort ansvar att anställa personal. Det krävdes mod och framåtanda att reda ut den här situationen.

Man skulle kunna tro att Sweprods engagemang skulle uppskattas även av facket. Nej, då hakar de upp sig på att turordningsreglerna inte följdes. Okej, jag ser i artikeln att företrädesrätten gäller även i de fall företaget övergått till ny ägare.

25 § Arbetstagare som har sagts upp på grund av arbetsbrist har företrädesrätt till återanställning i den verksamhet där de tidigare har varit sysselsatta.
Företrädesrätten gäller från den tidpunkt då uppsägning skedde och i nio månader. Har företaget övergått till en ny arbetsgivare gäller företrädesrätten mot den nya arbetsgivaren. Företrädesrätten gäller även i de fall att den tidigare arbetsgivaren försatts i konkurs.

I efterhand kan man tycka att Sweprod borde ha satt sig in i vad som gäller. Men är det verkligen rimligt att Sweprod ska vara tvungna att ta över anställda rakt av enligt turordningsregler? Är inte det viktigaste att säkerställa att produktionen kan ska så effektivt och bra som möjligt?

Jag har svårt att förstå detta duttande med anställda. Som egen företagare och fri konsult har jag inte några turordningsregler att förlita mig på. Jag kan bara förlita mig på vad jag presterar. Om man tror att anställda alltid är likformade kugghjul i en arbetsplatsmaskin, så okej, då kan man ju använda sig av turordningsregler. Men hur många arbetsplatser är uppbyggda på det viset idag? Så länge personliga egenskaper har betydelse för hur ett jobb utförs känns turordningsregler som ett verkligt förlegat system.