Banbrytande ledare?

/i /av

Jag är nästan i chocktillstånd efter att ha läst Mats Linders ledare i Gotlands Allehanda. Han skriver om misstankarna att länsstyrelsens tjänstemän sysslar med negativ särbehandling. Alltså, om de har fått för sig att någon ska sättas dit så ordnas det, på det ena eller andra viset. Jag är chockad över att något sådant skrivs i en gotländsk lokaltidning och jag är chockad därför att i samma stund som jag läste ledaren, så kändes det som att innebörden blev lite mera sann.

Jag vidhåller att jag inte känner till ett enda fall då fd landshövding Marianne Samuelsson låtit vissa ha gräddfil. Från min utkikspost i världen är det snarare så att vissa har fått ”surfil”. Men hur bevisar man sånt? Eller hur vet man att det man hör från andra är riktigt?

Låt oss anta att Mats Linder har rätt. Att det verkligen finns tjänstemän på länsstyrelsen som ibland kan bita sig fast som bulldoggar i vissa ärenden. Att det finns tjänstemän som låter personlig prestige gå före deras skyldighet att behandla alla lika. Att det finns tjänstemän som har en egen agenda enligt vilken man t.o.m. kan få en landshövding avskedad med hjälp av en hemlig inspelning.

Vågar ni tänka den tanken fullt ut?

Mats Linder avslutar sin ledare med följande ord:

Men jag måste fråga mig om det är en slump att bodägaren Arvid Olofsson är samma Arvid Olofsson som jag själv tidigare skrivit om. När länsstyrelsen ville ha delar av hans mark vid Fardume träsk till naturreservatet Träskvidar så tog han strid. Den har tagit många år. Strax före sommaren hävde regeringen det avverkningsförbud som länsstyrelsen ålagt Olofsson. Nu drabbas han istället av fiskebodsflyttningsförbud.

Parapsykologi – nys eller verklighet?

/4 Kommentarer/i /av

Jag läste just en artikel av Torbjörn Sassersson på Newsmill. Han är upprörd därför att han menar att media och andra aktivt motarbetar en vettig diskussion om parapsykologi och bland annat undviker att ta upp forskning på området.

Jag kan alldeles för lite om detta för att kunna göra någon bedömning, men parapsykologi tillsammans med en del andra områden som astrologi eller homeopati är sådant som alltid döms ut stenhårt av skeptiker som därmed anser sig agera logiskt. Jag kan hålla med om mycket i skeptikernas resonemang, det förefaller som att allt sådant här borde vara rena nyset. Men det svåra blir att få den uppfattningen att passa ihop med verkligheten i vilken jag flertalet gånger fått signaler om att det som inte borde kunna ske, trots allt sker.

Jag har i mitt liv träffat cirka tio personer som har haft övernaturliga upplevelser i form av att de sett spöken/gengångare, skogsfru, änglar, vittra eller tomtar. Dessa har varit i alla åldrar från barn till gamla. De har haft olika yrken som företagare i tryckeribranschen, företagare i resebranschen, adjunkt i historia, journalist och bonde. Ingen av dessa representerar ”flummiga new age-typer”, en av dem har ett på gränsen till övernitiskt skeptiskt beteende inför det mesta.

Jag har träffat tre personer som har föraningar om sådant som ska ske. En av dessa kunde se siffror i en offert på kvällen innan offerten presenterades för denne.

Det enda skälet till att jag fortsätter att hålla ett öga på astrologi är att det i perioder i mitt liv stämt extremt bra i helt förvånande detaljer och med osannolika upplägg – för att sedan lika förvånande övergå i perioder då inget alls stämmer. En period kan vara i ungefär två månader till ett år. Det irriterar mig att jag inte kan förstå hur det kan stämma så där och varför det i så fall inte stämmer jämt? Pusselbitarna passar inte ihop.

Det enda skälet till att jag fortsätter att gå till homeopat är att jag förvånande nog har blivit hundra procent bra i somligt tack vare homeopatbehandling, men också här finns en irritation, eftersom det finns en hel del som det inte hjälpt alls, eller bara delvis mot. Antingen funkar det direkt eller så händer inget alls.

Skeptikerna väljer att fokusera på de tillfällen då sånt här inte fungerar och så skyler de över de tillfällen då det fungerar med att man med astrologi förväntar sig att det ska bli så som det står i horoskopen eller att man med placeboeffekten blir bra från en sjukdom bara för att man tror att man ska bli det. Men jösses! Alla gånger som jag läst horoskop som inte stämt ett endaste dugg och alla gånger som jag verkligen, verkligen velat att en homeopatbehandling ska fungera och så gör den inte det. Vad händer då med effekten av förväntningar och placeboeffekter?

Jag har till och med varit vid en homeopat som gjorde mig fullkomligt rosenrasande så att jag med stor ilska stoppade i mig det homeopatmedel hon skickade – bara för att upptäcka att hon på en dag eliminerade det hälsoproblem som konventionell sjukvård inte klarat på ett halvår! Trots att vanliga läkarna tog till de allra nyaste och dyraste medicinerna som fanns på området. Hur menar skeptikerna att placeboeffekten kunde göra mig frisk vid det tillfället? Och ifall någon undrar så har jag inget emot om konventionell sjukvård kan hjälpa mig. Jag skulle faktiskt inte klara av min vardag utan läkemedel.

Ett annat sådan här område är UFO. Tack vare att Clas Svahn på UFO Sverige lagt ner mycket tid på att undersöka rapporter om UFO så har vi fått en sansad och väl underbyggd diskussion om sådana fenomen. Det är då det blir intressant. Okej för att 95% av alla UFO-rapporter går att förklara, men vad gör vi med de sista 5 procenten?

Man kan inte diskutera sådana här ämnesområden genom att bortse från de 5 procent som man inte hittar naturliga, vetenskapligt belagda förklaringar till. Jag önskar att fler kunde hålla samma neutrala och nyfikna förhållningssätt till olika företeelser som Clas Svahn gör.

Dags för en bro till Fårö?

/i /av

Nu har Vägverket på nytt börjat fundera på att ta upp frågan om att ersätta Fåröfärjan med en bro. Se artikel i Gotland Tidningar.

Om jag bara ser rationellt på frågan så känns det väldigt konstigt att vägen till Fårö alltid rymmer ett stopp med väntan innan man kommer över. Plus att fåröbornas superkoll på båttidtabellen väl är en stressfaktor för dem? Sitter man på ett möte där någon fåröbo deltar kan man se när ”färjestressen” sätter in och de gör sig beredda att lämna mötet för att hinna med rätt färja.

I alla slags akuta situationer måste passagen med färjan vara ett extremt stressmoment.

Färjan är samtidigt en faktor som ger en tydlig känsla av distans mellan Fårö och Gotland. Att man verkligen är på en annan plats. Fast, om jag jämför med Seskarö i Haparanda kommun så kör man dit över en stor och hög bro och nog känner man distansen till fastlandet också där?

Sen finns det förstås en hel del samhällsbyggarspekter på detta med brofrågan. Vad händer med Fårösund om man flyttar passagen till Fårö så att den ligger utanför samhället? Det skulle ställa till en väldig oreda för alla verksamheter som lever på den jämna strömmen med turister under sommaren. Det är som jag ser det den största knäckfrågan.

Det är den diskreta byggnaden som bryter mot lagen…

/2 Kommentarer/i /av

Nu har Miljööverdomstolen beslutat att inte ta upp frågan om Visby Beach Club på Norderstrand, vilket verkar kunna innebära att Tott blir tvungna att riva – fast det framgår inte hur mycket det måste riva? Handlar det om en bit av trädäcket, eller hela restaurangen?

Det hela är för mig obegripligt och absurt. Särskilt om man kollar på bilderna i Radio Gotlands nyhetsnotis. Det är byggnaden på den undre bilden som orsakat allt rabalder hos naturbevararna. Den byggnad som alltså knappt syns därför att den har en färgskala som passar så väl in med den omgivande stranden. Däremot så ansågs tydligen de hemska mörkbruna och röda byggnaderna på den övre bilden vara helt okej.

Jag upprepar det jag sagt tidigare: naturbevararna verkar ha fastnat i ett slumpmässigt årtal, typ 1965 och deras mål är att återställa allt till hur det var då. De vill antagligen ha sin barndoms korvkiosker av nostalgiska skäl. Oavsett hur nedslitna, äckliga och opraktiska de är i dagsläget. Men moderna fräscha byggnader kommer alltid att gå bort. Kan inte någon sätta naturbevararna på kurs så att de får inblick i hur det fungerar med arbetsmiljö, hygien och gästers önskemål 2009?

Mitt problem med feminismen

/4 Kommentarer/i /av

Jag är etthundra procent för att kvinnor och män ska vara jämlika och ges samma förutsättningar att leva sina liv som de vill. Fast på ett biologiskt plan är jag lika övertygad om att det är meningen att vi ska ha vissa olikheter så att parningsspelet och parningsakten fungerar. Det är inte meningsfullt att försöka göra våld på de genetiskt betingade skillnader som naturen försett oss med. Men omvänt finns det inte heller någon mening med att förstora betydelsen av dessa skillnader.

Jag har tidigare skrivit om begreppet ekvivalism som ger ett mer jämlikt utgångsläge än begreppet feminism. Då skrev jag:

Att kalla sig feminist är lite som att erkänna sitt underläge och bjäbba från ett underifrånperspektiv.

Fast jag visste faktiskt inte vad det exakt innebär att kalla sig feminist. Idag hittade jag en sådan definition i Birgitta Ohlssons och Jenny Sonessons artikel Riktiga liberaler är feminister, Camilla Lindberg på Newsmill:

Om man skalar bort all fördomsfull bråte som skymmer sikten kvarstår två grundläggande kriterier för att kalla sig feminist:
1) Jag anser att kvinnor är underordnade män.
2) Jag vill vara med och förändra och bygga en rättvis värld för kvinnor och män.

Punkt två är hur enkel som helst att ställa upp på. Men punkt ett? Det är ju precis det som är mitt problem. Om man anser att kvinnor är underordnade män så finns det väl ingen anledning att kämpa för jämställdhet? Min sanning är att både kvinnor och män begränsas av traditionella könsroller som i sin tur skapat orättvisa system som försvårar kvinnors och mäns möjligheter att utvecklas från sina individuella förutsättningar.

Sen kan jag inte ens med en mer flexibel tolkning av ”Jag anser att kvinnor är underordnade män” få till vad som är vitsen med ett sådant kriterium? Jag kan se att det finns situationer då kvinnor underordnats män – men jag kan också se att det finns situationer då män underordnats kvinnor. Det är sannolikt att vi kan hitta fler exempel på situationer då kvinnor underordnats män än tvärtom, men för mig är också ett underordnande av kvinnan något som påverkar män negativt. Att känna att man ingår i ett system där personer underordnas efter kön, ras eller någon annan grupptillhörighet är otillfredsställande också för den som hamnar i position av överordnad. Innerst inne tror jag (i min oskuldsfullhet) att de som ges rollen av överordnad ganska ofta upplever sin roll som i alla fall delvis obehaglig, men om det handlar om att leda en grupp så behövs i vilket fall en ledare och då måste någon ta det ansvaret.

När det mer subtilt handlar om hur vi interagerar med varandra i ögonblickliga möten i samhället eller mer omärkligt dras in i situationer är det svårare att se mönstren. Det viktiga är att vi granskar varje situation med fräscha ögon och inte färgar allt med förutbestämda, könsrollskonservarande idéer. Riktnormen är jämställdhet, ekvivalism – allt som går utanför det är normavvikande. Om ni frågar mig alltså.