Vi har under flera år sett en utveckling då flera nyhetsmedia tenderar att främst fokusera på att stärka konflikter. De lyfter fram skandaler och fördelar roller enligt principen svart eller vit, ond eller god. De blir som regissörer i nutidsdraman som börjar ute bland riktiga människor, men som snart blir artificiella nyhetsprodukter där man skalar bort ovidkommande detaljer (som att granska djupare) och kryddar med ett par skandalösa uttalanden. Smaskigast nyhet vinner kampen om lösnummerköparna.

De första som började protestera var kändisar av modellen artister, men också kungligheter. De var upprörda över att de ansåg att media passerat sina etiska gränser. Paparazzifotograf är ett begrepp som vi lärt oss under de här åren. I affärs- och myndighetssammanhang har man nog varit mer tveksam till att öppet protestera. Man vill sköta sådant här snyggt, inte irritera media i onödan. Men i takt med att reportagen blivit allt mer grunda och fyllda med rena faktafel ökar förtvivlan. Till vilken tidning vänder man sig när man är kritisk mot medias rapportering?

Tack vare internet har andra möjligheter till revansch börjat etablera sig. Det enklaste sättet är att starta en blogg. Det är flera kändisar och betydelsefulla personer som har gjort det och som därmed kan ge sin egen version av vad som händer, plus att den versionen blir lika sökbar på nätet som vilken nyhet som helst. Under det senaste året har två andra vägar öppnats: Newsmill och Second Opinion. Plötsligt kan nyhetsmedia inte regissera nyhetsinnehållet lika enväldigt som innan. De har fått konkurrens.

Tänk om det visar sig att folk vill läsa de här nyheterna som inte passar in i mallen på de vanliga nyhetsredaktionerna? Tänk om det finns folk som kan tänka själva utan att ha gått journalisthögskolan? Tänk om det finns en annan sanning än den som hittills levererats via media?

Nu har Fokus skrivit en mycket bra artikel som belyser de problem som finns på Gotland.

– Länsstyrelserna har en identitetskris och värst är den på Gotland. När länsstyrelsen bara har en kommun att bevaka blir det oklara ansvarsförhållanden och strid om gränsdragningar. Det finns en inneboende konflikt där kommunen vill gå längre än länsstyrelsens tjänstemän, säger Gustaf Hoffstedt, moderat kommunalråd på Gotland.

Grovt kan man säga att kommunen vill se sysselsättningen öka och företagen växa, medan länsstyrelsen vill bevara det pittoreska Gotland, det som lockar rika sommargäster.

De har också skrivit en riktigt bra artikel om Marianne Samuelsson. Äntligen en artikel som inte är ute efter skandal.

Det här är faktiskt den första gången som någon tidning lyckats förmedla en bild av verkligheten på Gotland, så att jag kan känna att den passar in i min verklighetsuppfattning.

– Länsstyrelsen har inga tjänstemän som arbetar med regionutveckling, säger Marianne Samuelsson. Därför har jag själv försökt samverka med kommunen och företagen i de frågorna. Annars blir Länsstyrelsen bara en tillsynsmyndighet som kommer med pekpinnar.

Marianne har så vitt jag vet aldrig haft någon gräddfil för företagare. Jag har haft andra skäl till att tycka att det vore bra om hon slutade som landshövding, men när jag läser de här artiklarna har jag fått en större inblick i de svårigheter hon har jobbat med.

Varför är inte våra lokala media intresserade av att berätta om det som sker med samma saklighet?