Kvinnohälsa och växtöstrogener

Om jag skulle få börja om mitt liv önskar jag att någon gjort mig uppmärksam på detta med växtöstrogener (även kallat fytoöstrogener) redan när jag var 15-20 år. Istället är det först nu, när jag är 62, som jag förstått hur viktigt det är för mig att alltid se till att jag fyller på med tillräckligt med växtöstrogener om jag vill må bra.

Som kvinna är hormonerna en följeslagare genom livet på gott och ont. Det är under de fruktsamma åren den hormonella cykeln som om och om igen förbereder vår livmoder för att kunna ta emot ett befruktat ägg och när inget befruktat ägg kommer, rensas allt ut i en menstruation och så börjar det om på nytt. Under de åren finns det många kvinnor som har mer eller mindre besvär med PMS, mensvärk och migrän som också följer den här hormonella cykeln.

Någon gång efter 40 brukar de flesta kvinnor uppleva hormonella förändringar under övergångsåldern och klimakteriet som i slutänden leder fram till menopaus då man helt har slutat att menstruera.

Och ja, det finns kvinnor som är lyckligen skonade från att märka av sådana här hormonella förändringar, som seglar genom livet helt oberörda, men det är inte dem jag riktar det här blogginlägget till.

Jobbiga hormonella symptom genom mitt liv

Eftersom jag redan som trettonåring hade svår mensvärk en gång i månaden, har jag hatat hormoner sedan dess. Hormonella förändringar har alltid inneburit att jag fått alla möjliga jobbiga symptom. Som yngre hade jag hela paketet med PMS-humör, mer migrän och mensvärk som gick i takt med de hormonella svängningarna.

När jag nådde övergångsåldern fick jag alla möjliga fysiska symptom som värk i leder och ländrygg, samlade på mig vätska, gick upp i vikt, torra slemhinnor (ögon, mun, näsa, underliv) min kroniska dagliga migrän ändrade sig och det är säkert några symptom som jag glömt. Dessutom fick jag för första gången i mitt liv uppleva vad begreppet ”oro och ångest” innebär, så precis under en fas då jag kämpade med diverse fysiska symptom, hade jag dessutom sämre psykiska förutsättningar än vad jag någonsin haft innan.

Olika hormonella perioder

När man är yngre fluktuerar hormonnivåerna cykliskt och är lite mer förutsägbart och man vet att man kommer att vara känslig, arg och superledsen en dag, ha mensvärk en dag och sen är det över. Sen är man tillbaka till sitt mer normala jag. Detta är väldigt förenklat uttryckt, det är ju egentligen fler dagar som man känner av de hormonella förändringarna.

Om man blir gravid och föder barn går man igenom kraftiga hormonella förändringar som också kan vara jobbiga. Särskilt ansträngande kan det vara tiden efter förlossningen, det som kallas förlossningsdepression, då den nyblivna mamman både kämpar med att lära sig att ta hand om sitt lilla barn och med att återta sin fysiska och psykiska balans. För ganska många mammor blir detta deras första upplevelse av depression.

När man nått klimakteriet så skruvas nivån på eländet upp och tar en med på en resa som för många är ett helvete. Då är det inte längre fråga om en förutsägbar cyklisk rörelse, utan hormonerna är i fritt fall, det blir kaos.

Utbränd, lågt östrogen eller båda?

Övergångsåldern sammanfaller ofta med en period i livet då kvinnan får mer ansvar på jobbet, trappar upp sin arbetsinsats och ”blir utbränd” – intressant nog så finns det mycket i begreppet utbrändhet som liknar symptomen under övergångsåldern… Jag säger inte att alla som är utbrända har hormonella problem, men jag vill påstå att man alltid, då det handlar om en kvinna, borde börja i änden med att säkerställa att hennes hormoner är i balans, för om de inte är det, kommer det att bli svårt att hantera resten.

Inte minst därför att det lätt uppstår en ond cirkel med för lågt östrogen och för högt kortisol. Kortisol är ett hormon som bildas vid stress, det gör att vi känner oss mer stressade och det gör också att man kan gå upp i vikt. Lurigt nog konsumerar kortisol östrogen, så om man blir stressad sjunker alltså östrogenet ännu mer. När man har lågt östrogen minskar ens förmåga att hantera stress och man får mer oro och ångest, vilket i sin tur leder till att man upplever mer stress (eller att man påverkas mer av stressen), vilket gör att man bildar mer kortisol, vilket gör att östrogenet sjunker lite till osv. Det blir en ond cirkel som måste brytas. Enligt mig är det svårt att bryta den enbart med KBT eller andra mentala övningar. Man måste tillföra syntetiska östrogener och/eller växtöstrogener.

Syntetiska östrogener på gott och ont

Just när man kommer till övergångsåldern blir allt så extremt och övertydligt vad gäller hormonernas påverkan på ens mående och då är det särskilt östrogennivåerna som spökar. Behandlingen blir då ofta att man får läkemedel med östrogen, alltså syntetiska östrogener. I mitt fall fick jag först tabletter och sen plåster. Dessa måste kombineras med progesteron eller att man gör uppehåll för att inte livmoderslemhinnan ska bli förtjockad, vilket ökar risken för cancer.

Jag minns de här åren som en evig stress i att hitta rätt nivå. Först mådde jag bra av mina östrogenläkemedel, sen började det göra ont i svanken, så började det göra ont vid äggstockarna, det kunde komma blödningar, doser skulle justeras, slemhinnan skulle blödas ut, jag kunde aldrig vara helt lugn.

När jag till sist inte menstruerade längre trodde jag att livet skulle bli enklare, men nej, också då var mitt östrogen för lågt. Eftersom min livmoderslemhinna reagerade på östrogenplåster med att bli för tjock, så fick jag inte längre ta det. Vad gör man då?

Till sist började jag förstå att jag kan må bättre med växtöstrogener

Jo, jag började ta kapslar med soja, som alltså innehåller växtöstrogener (fytoöstrogener). Jag mådde bättre av det, men det räckte inte hela vägen. Jag lade till att dricka ett glas sojamjölk. Kanske två glas? Men samtidigt som jag upplevde viss positiv effekt, så var jag skeptisk till växtöstrogener. Det kanske var farligt det med? Och kunde jag verkligen få full effekt av dem?

Det satt långt inne, men till sist började jag läsa på och kom fram till följande: Växtöstrogener binder till samma receptorer som östrogen, vilket gör att man inte får de symptom som man annars skulle ha fått när ens östrogen är för lågt.

När man läser om kvinnor, övergångsåldern och menopaus står det ofta om kvinnor i Japan som mer sällan upplever stora besvär under dessa hormonella förändringar. Man hänvisar då ofta till att de naturligt äter mer soja i sin kost, som exempelvis tofu, som ju innehåller växtöstrogener.

Kan mat verkligen hjälpa?

Växtöstrogener är mat, livsmedel. Man kan inte överdosera växtöstrogener så som man kan med syntetiska östrogener. Kroppen tar vad den behöver av växtöstrogener och resten åker ut. (Med reservation för att överdosera kapslar med sojaextrakt eller om man skulle ta sig för med att äta riktigt extrem kost för att få i sig växtöstrogener, då skulle det ju teoretiskt kunna bli för mycket kanske? Möjligen kan också linfröolja ge väldigt hög koncentration av växtöstrogen.)

De flesta, kvinnor som män, äter växtöstrogener så gott som varje dag och det finns inga varningar eller restriktioner för att äta sådan kost, tricket är att skruva till det lite så att man som kvinna fyller på med så mycket växtöstrogener att man slipper de symptom som lågt östrogen kan innebära.

Eftersom växtöstrogener mer eller mindre reglerar sig själv i kroppen, borde man kunna äta mat med växtöstrogener för att nå en sund grundnivå av växtöstrogener som gör att också menscykeln blir lite lugnare. Observera att jag inte känner till att någon testat om man exempelvis kan minska PMS med växtöstrogener, men min poäng är att det är enkelt och ofarligt att testa (inom rimliga gränser), att alla unga kvinnor borde prova. Kanske hjälper det. Som sagt, hade jag varit 20 och haft den här kunskapen jag har idag, hade jag definitivt provat.

Hur gör man då?

Först behöver du läsa på om vilka livsmedel som innehåller växtöstrogener. Sen är det ju förstås olika på hur mycket man behöver för att må bra, beroende på vilken ålder och vilka symptom man har. När jag var 20 kanske det hade räckt med ett glas sojamjölk om dagen? Nu när jag är 62 är mitt östrogen väldigt lågt och jag behöver fylla på med mycket växtöstrogener för att må bra. Du behöver själv testa vad som fungerar för dig, alla är vi olika.

Jag strävar efter att kombinera flera olika källor till växtöstrogener, då det finns flera former av växtöstrogener och det är bra att få i sig av flera sorter. Förutom dessa livsmedel med växtöstrogener tar jag också två kapslar med soja-extrakt varje dag. Det här är min dagsmeny för att säkerställa att jag får i mig tillräckligt med växtöstrogener:

Frukost
  • Ett sesamknäckebröd (fullkorn) med alfalfagroddar (och ost)
  • 2 rågade matskedar med en blandning av pumpafrön, solrosfrön, sesamfrön och linfrön + 2 matskedar havregryn + blåbär (utrört med mjölk, jag tål inte fil eller yoghurt).
Någon gång under förmiddagen
  • Ett glas sojamjölk
Lunch
  • Antingen rester som jag kombinerar med lämplig grönsak och/eller alfalfagroddar.
  • Eller så äter jag en tallrik blandade ångkokta grönsaker: broccoli, brysselkål, haricot vertes, gröna ärtor och sojabönor. Jag smaksätter med lite smör, örtsalt, riven parmesan och chilirostade sesamfrön.
Någon gång under eftermiddagen eller kväll
  • Ett glas sojamjölk.
Kvällsmat
  • Halva tallriken med grönsaker.

Det jag alltså siktar in mig på är soja, frön från pumpa, solros, sesam och lin, grönsaker som broccoli, ärtor och bönor, brysselkål och alfalfagroddar, samt fullkorn.

När jag äter enligt den här dagsmenyn mår jag bra. Humöret är i balans, min värk i ländryggen märks knappt av, jag vaknar inte svettig på natten – har till och med börjat känna mig lite frusen ibland, alltså mer så som ”normala Åsa” brukade frysa. Dessutom tror jag att min migrän lugnat ner sig lite och det verkar som att jag börjat gå ner i vikt.

Jag väger nästan 20 kilo för mycket efter alla hormonförändringar i kombination med olika migränförebyggande läkemedel som också kan orsaka viktuppgång. När kroppen har tillräckligt med östrogen, minskar produktionen av stresshormonet kortisol, vilket gör att fettcellerna kan släppa ifrån sig fett.

Linfröolja blev för mycket för mig

Ett effektivt sätt att få i sig mycket växtöstrogener kan vara att ta en tesked linfröolja, men jag får biverkningar av den. Sedan jag kom in i övergångsåldern har jag daglig tinnitus och den förvärras av linfröolja (den förvärras också av omega 3) och under 1,5 vecka när jag testade att ta linfröolja så blev jag nästan ”lite hög” på östrogener, jag mådde bra fast på ett obehagligt sätt. Så linfröolja är inget för mig, men det kanske fungerar för dig? Dock är min upplevelse att den ger växtöstrogener i lite för koncentrerade form.

Hur doserar man växtöstrogener?

En svårighet med växtöstrogener är att det är svårt att veta hur mycket man får i sig, hur gör man det mätbart? Det är ju mycket enklare med syntetiska östrogener där man vet att man tar exempelvis 50 mikrogram på en dag.

Därför är mitt tips att du som vill testa också sätter ihop din egen dagsmeny för att få in iallafall lite ”mätbarhet”. Då kan du laborera lite och se hur pass mycket du behöver för att må bra. Och som sagt; du som är 20 kanske behöver bara en liten påfyllning med växtöstrogener varje dag för att balansera dina hormonsvängningar, medan vi som är äldre behöver mycket mer.

Ett knep att enkelt kunna få i dig en ”dos” växtöstrogener när du är på stan, är att köpa sesamkakor, alltså typ Risentas knäckiga, eller något annat märke. Du får i dig kanske två matskedar sesamfrön om du äter en förpackning, men tyvärr också en del socker, varför det inte är lämpligt att ha med i sin dagsmeny.

Kvinnor som gillar ”kaninmat”

En helt ovetenskaplig tanke: så vitt jag vet är det fler kvinnor än män som är vegetarianer och om det är någon som uttalar sig negativt om att äta grönsaker, så är det enligt min erfarenhet alltid en man, ”jag äter inte kaninmat”. Har du någonsin hört en kvinna säga så?
Det finns så vitt jag kunnat läsa mig till inga negativa effekter för män som äter mat med växtöstrogener, men de lär ju inte heller kunna få lika positiva effekter av att äta växtöstrogener som kvinnor kan få.

Tänk om detta med att kvinnor i högre utsträckning verkar gilla grönsaker mer än vad män gör, beror på att kvinnor tycker att ”de mår bra av grönsaker” och att en stor del av detta välbefinnande handlar om att de därmed fyller på sitt förråd med växtöstrogener

Värt att testa vad växtöstrogener kan betyda för ditt mående

Jag tror inte att jag klarat hela mitt dåliga mående under övergångsåldern med enbart växtöstrogener, men vem vet? Jag är alltså inte emot att man tar syntetiskt östrogen under en period, men varför inte kombinera med att äta en kost rik på växtöstrogener? Dock tror jag inte att man ska ta sojakapslar samtidigt som man tar syntetiskt östrogen, för där är växtöstrogenet i en väldigt koncentrerad form.
Det finns för övrigt fler naturläkemedel som innehåller växtöstrogener i koncentrerad form och min rekommendation är att inte kombinera dessa olika sorter med varandra, däremot kan du testa att kombinera dem med att äta kost som är rik på växtöstrogener.

Jag rekommenderar förstås att du pratar med din kvinnoläkare om detta, men tyvärr är deras kunskaper om växtöstrogener ofta begränsade. Min upplevelse är att jag behövt ta reda på allt själv.

Så, du kvinna, och särskilt du som upplever hormonella symptom, testa att under två veckor öka på ditt intag av livsmedel som innehåller växtöstrogener och se om det kan hjälpa dig att må bättre. För min del har det gjort så stor skillnad att jag aldrig vill sluta.


Om bilderna

Jag har skapat bilderna med hjälpa av tre olika AI-applikationer. Bilden längst upp är skapad i Leonardo, bilden med burken är skapad i ChatGPT/Gilbatree Art Designer och bilden med kvinnan och kaninen är skapade i Midjourney.

Ansvarsfriskrivning

Jag är lekman med intresse för hälsa, men har alltså ingen medicinsk utbildning. Du måste därför själv läsa på om växtöstrogener och göra din egen bedömning. Jag vill bara ge fler kvinnor chansen att se växtöstrogener som alternativ eller komplement.

Länkar

Allt fler väljer växtöstrogen mot sina klimakteriebesvär, Kurera 2012-10-19

Växtöstrogen som alternativ till hormonbehandling (MHT)

Pigg med Blutsaft!

Det här med klimakteriet är så lurigt. De flesta symptom smyger sig på och man vänjer sig steg för steg. Förra helgen insåg jag att jag helt enkelt var för trött och svag och jag kopplade ihop det med att jag sedan november haft problem med blödningar. Kunde det vara så att jag av alla människor fått järnbrist?

Jag har gått genom livet och alltid haft perfekta järnvärden. Till och med då jag var gravid – då brukar ju de flesta få försämrade järnvärden. Jag förebyggde genom att ta ett multimineraltillskott med följd att mitt järnvärde steg genom hela graviditeten istället för att sjunka.

Så, att just jag skulle ha järnbrist är inte något som låg nära till hands, men jag läste om symptomen och det verkade stämma.

Roine köpte hem en flaska Blutsaft till mig. När jag tagit fyra dagsdoser kände jag hur energin kom tillbaka i kroppen. Det var en så härlig känsla att jag nästan blev euforisk. Wow.

Det jag tycker är intressant är att järnbrist också påverkar psyket. Jag som aldrig tidigare i livet känt av oro och ångest, har under de senaste åren fått vänja mig också vid det. Men, peppar peppar, nu när jag fyllt på men järn så verkar det som att också humöret har stabiliserat sig.

Med den här erfarenheten vill jag rekommendera alla kvinnor som känner sig trötta och håglösa att testa järntillskott.

Fler överlevnadstips till dig som kämpar med klimakteriet…

Mitt första blogginlägg om klimakteriet, Lindra klimakteriets plågor… Överlevnadstips från en erfaren kvinna, skrev jag för ett år sedan och det är det mest välbesökta blogginlägget på den här bloggen. Ett par kvinnor har kontaktat mig, jag har fått en förfrågan om att föreläsa – vilket sen inte blev av och idag blev jag kontaktad av en journalist som vill göra en intervju. Detta beror till stor del på att det inte går att hitta så mycket som skrivs om klimakteriet och journalisten sa att om någon skriver, så gör de det oftast anonymt.

Vi kan nog slå fast att det finns ett stort behov av att få information om övergångsåldern och klimakteriet.

Under året som gått sedan det förra blogginlägget har det skett en del förändringar i mitt liv och hur jag mår. Det är helt tydligt att symptomen under övergångsåldern håller på att plana ut. Om jag innan hade kraftiga svängningar i måendet och upplevde hur en massa besvär, särskilt värk samlade ihop sig och blev allt tyngre dag för dag innan jag äntligen fick mens, varpå allt släppte, så är det idag en jämnare lunk, men ännu är jag inte riktigt igenom de struliga åren.

Humöret

När jag läste Mia Lundins bok Kaos i Kvinnohjärnan den första gången var det tydligt att jag befann mig i förklimakteriet – då läste jag om hur de i klimakteriet överväldigades av oro, hjärtklappning och fick ångest och tyckte det kändes mycket främmande. Idag när jag läser är det lika tydligt att jag befinner mig i klimakteriet och just detta med oro och ångest är nog de mest obehagliga symptomen av alla som jag upplevt under de här åren.

Den vanliga Åsa, den som jag innerst inne tycker är den normala jag, hade fram till sitt 51 levnadsår aldrig känt en ångestklump i sitt bröst. Ångest var något som andra pratade om, men som liksom inte ingick i mitt sätt att vara. Inte heller visste jag vad depression var. Jag har gått igenom många tuffa saker i livet och bara detta att jag haft daglig migrän i hela mitt vuxna liv skulle ju i teorin kunna göra vem som helst deprimerad. Men, detta har inte hänt mig. Jo, kanske har jag varit och dippat humöret i något som nästan var depression innan, men det fanns alltid en motkraft i mig, en slags överlevnadsenergi som studsade upp mig på banan igen.

2013 är det året i mitt liv då jag fick pröva på att känna ångest i bröstet, skälvande, galopperande oro och en känsla av djup hopplöshet som skrämde skiten ur mig, för jag förstod att det var ingången till depression och om jag lät mig glida ner i det, så kanske jag aldrig skulle komma upp igen.

Det första man gör när man får sådana känslor är nog för de flesta att söka orsaker i yttre omständigheter och precis så gjorde jag också. Jag försökte förklara mina känslor med att jag gick igenom flera jobbiga saker samtidigt, men tack vare min migrän är jag också medveten om hur mycket av vårt mående som hänger ihop med kemin i hjärnan, så ju längre tiden gick, desto större blev min övertygelse om att mående handlade om kemin, alltså min hormonbalans.

Detta bekräftades på hösten 2013 då jag på nytt började med östrogen. Nu i en annan dosering än året innan och den här gången träffade det rätt. Ganska snart kom humöret i balans, fast sen började jag må konstigt igen, både i humöret och med ryggvärk, men det visade sig att jag fick en blödning och det var vad läkaren sagt skulle hända inom tre månader. Dock blev jag skrämd av att humöret dippade så pass djupt igen att jag konsulterade min läkare. Jag tänkte att jag kanske skulle få någon annan hormondosering, men istället skrev han ut antidepressiva tabletter i låg dos, SSRI.

Jag är ovanligt påläst vad gäller SSRI eftersom jag skrivit boken Mindre migrän – Mera liv. Det är nämligen så att SSRI liknar migrämedicin av typen triptaner i verkningssätt och effekt. Jag skojade om det med läkaren, men ingen varningsklocka ringde… Sen hämtade jag tabletterna på apoteket och satte mig för att äta lunch. När jag berättar om det här för min sambo går varningsklockorna igång: man ska inte kombinera SSRI med triptaner just eftersom de har liknande verkningssätt!

Men åh, hur kunde jag vara så dum att jag missade det? Och hur kunde det vara så dumt att jag därmed inte hade något att ta till mot de där humördipparna? Jag fick börja söka efter en annan lösning och fastnade för aminosyran Teanin. Mia Lundin skriver om den i sin bok och det finns också en del information att hitta på internet. Teanin fungerar för dig som inte har daglig oro, man kan ta den just när man känner av oro och då blir man lugn och får lättare att koncentrera sig, utan att bli slö och trött. En perfekt lösning för mig. Jag tror att det inte är lämpligt att ta Teanin dagligen under en längre tid. 200 mg Teanin motsvarar  5-6 koppar grönt te, men om du dricker det får du också i dig en massa koffein.

Energi och vakenhet

Eftersom jag mindes förra vintern som en riktigt trist, svart säck, så vågade jag inte riskera att vintern igen skulle bli en så negativ upplevelse. Jag var rädd för hur det skulle kunna bli, eftersom jag inte riktigt litade på mitt humör längre. Så jag tänkte att i år gäller det att motverka på alla sätt!

Jag började ta D-vitamin och så kollade jag efter lampor för ljusterapi, men det verkade lite segt att behöva sitta och titta in i en lampa en halvtimme per dag. Då hittade jag Valkee, finska ljuslurar. Jag är fullt medveten om att detta är en produkt som många skeptiker ruskar på huvudet åt, men för mig har det varit mycket praktiskt att kunna starta varje dag med åtta minuter ljus i öronen och jag vill inte sluta med detta. Jag tror nämligen att det är tack vare min Valkee som den här vintern har känts mycket lättare än på flera år. Vi bor på landet och känslan av att man blir isolerad i mörkret och av isiga vägar har inte infunnit sig i år. Istället har mörkret känts härligt.

I mitt förra blogginlägg skrev jag att jag tar aminosyran Tyrosin varje morgon för att komma igång och för att inte bli så trött att jag somnar på eftermiddagen. I dagarna kände jag att jag äntligen vågade prova att inte ta Tyrosin och peppar, peppar, hittills verkar det som att jag klarat mig igenom den fasen. Den där tröttheten klubbar mig inte som innan.

Ryggvärken

Att jag inte är så trött längre hänger nog också ihop med att den här ryggvärken som jag har haft i 5–6 år, äntligen verkar ge sig! Jag kan ligga och dra mig på morgonen utan att ryggen känns som att den ska krackelera i bitar. Det är möjligt att ryggvärken inte är helt borta, det kanske bara är en tillfällig förbättring, men även om det blir sämre igen är jag säker på att trenden har vänt. Från och med nu kommer ryggen att bli bättre för varje dag. Kanske kommer jag snart att våga träna ryggen, för det har helt enkelt inte gått under de här åren. (Läs mitt förra blogginlägg så förstår du bättre vad jag menar)

Svullnad

Nu var det länge sedan jag använde stödstrumpor. Jag misstänker att jag kommer att behöva använda dem igen när det blir sommar, men under ett par år var jag tvungen att använda stödstrumpor året runt. Detta är också ett tecken på att mina hormoner håller på att bli mer balanserade.

Svamp…

Svampinfektioner är ett gissel. Under de här åren har det inte behövts mycket för att de förbaskade svamparna skulle invadera min kropp. Jag försökte i det längsta kurera mig själv, men det var nog ingen bra idé. När jag fick en anti-svamptablett av läkaren så var det första gången som eländet verkligen försvann och fortsatte att hålla sig borta.

Jag rekommenderar alltså verkligen att man följer rådet om att gå till läkaren om man får svamp mer än två gånger på ett år. Om du trots det hellre vill kurera dig själv har RFSU tagit fram en helt suveränt bra produktserie, Balance, med tabletter/vagitorier, tvål och kräm som alla innehåller lactobaciller.

Men, som vanligt läste jag på om det som jag drabbas av och på ett par ställen hittade jag information som fick mig att haja till: det sades att när man har svampinfektion i kroppen så kan det göra att ”falskt östrogen” utsöndras. Då tror kroppen att nivån med östrogen är tillräcklig, varför kroppen lägger av med att tillverka mer östrogen och då får man ju östrogenbrist! Jag lägger in en stor reservation här, för jag kan inte hitta någon trovärdig källa till detta (om någon har sakkunnig information om detta är jag mycket intresserad). Men OM detta stämmer, innebär det att varje kvinna som upplever att hormonerna bråkar kanske borde börja med att ta en kur med lactobaciller, exempelvis Lactiplus? (Det finns flera andra märken) Och detta särskilt om det finns minsta misstanke om svampinfektion.

Om östrogenbrist kan påverka så att man får mer svamp och svamp kan göra att man får för lite östrogen, ja då är det inte konstigt om hela systemet går i spinn! Fast jag har som sagt inte hittat någon trovärdig källa till detta, så det är ren spekulation.

Dags att tänka nytt om kvinnor som fyllt fyrtio?

Ju mer jag tänker på kvinnor som fyllt fyrtio och olika sjukdomar och symptom som de drabbas av, desto starkare blir min känsla av att det blir fel om man bara söker svar som inte har med hormonomställningen att göra. Man ska självklart hitta sätt att använda ryggen på ett ergonomiskt sätt och lika självklart är att man ska reducera onödig stress i livet. Men det borde vara rutin att parallellt med detta också betrakta alla symptom i den här åldern utifrån det hormonella perspektivet.

Varje gång jag hör om ännu en kvinna som fått hälsporre, har värk i kroppen, har fått kraftig tinnitus, blivit utbränd eller deprimerad, så tänker jag att det bergis beror på eller förvärras av hormonförändringar. Likaså när kvinnor tappert kämpar för att gå ner i vikt under de här åren – det kanske helt enkelt inte går att gå ner just under dessa år? Åtminstone inte för en del kvinnor. Därmed inte sagt att man ska ge upp och stillatigande iaktta hur kilo läggs till kilo, nä, men sätt kanske istället upp målet att du under de här åren ska gå ner lite i vikt och åtminstone inte öka över en viss nivå. Jag tror att när jag kommer ut i andra änden av de här klimakterieåren, kommer det att bli lättare för mig att gå ner i vikt igen.