Mitt första blogginlägg om klimakteriet, Lindra klimakteriets plågor… Överlevnadstips från en erfaren kvinna, skrev jag för ett år sedan och det är det mest välbesökta blogginlägget på den här bloggen. Ett par kvinnor har kontaktat mig, jag har fått en förfrågan om att föreläsa – vilket sen inte blev av och idag blev jag kontaktad av en journalist som vill göra en intervju. Detta beror till stor del på att det inte går att hitta så mycket som skrivs om klimakteriet och journalisten sa att om någon skriver, så gör de det oftast anonymt.

Vi kan nog slå fast att det finns ett stort behov av att få information om övergångsåldern och klimakteriet.

Under året som gått sedan det förra blogginlägget har det skett en del förändringar i mitt liv och hur jag mår. Det är helt tydligt att symptomen under övergångsåldern håller på att plana ut. Om jag innan hade kraftiga svängningar i måendet och upplevde hur en massa besvär, särskilt värk samlade ihop sig och blev allt tyngre dag för dag innan jag äntligen fick mens, varpå allt släppte, så är det idag en jämnare lunk, men ännu är jag inte riktigt igenom de struliga åren.

Humöret

När jag läste Mia Lundins bok Kaos i Kvinnohjärnan den första gången var det tydligt att jag befann mig i förklimakteriet – då läste jag om hur de i klimakteriet överväldigades av oro, hjärtklappning och fick ångest och tyckte det kändes mycket främmande. Idag när jag läser är det lika tydligt att jag befinner mig i klimakteriet och just detta med oro och ångest är nog de mest obehagliga symptomen av alla som jag upplevt under de här åren.

Den vanliga Åsa, den som jag innerst inne tycker är den normala jag, hade fram till sitt 51 levnadsår aldrig känt en ångestklump i sitt bröst. Ångest var något som andra pratade om, men som liksom inte ingick i mitt sätt att vara. Inte heller visste jag vad depression var. Jag har gått igenom många tuffa saker i livet och bara detta att jag haft daglig migrän i hela mitt vuxna liv skulle ju i teorin kunna göra vem som helst deprimerad. Men, detta har inte hänt mig. Jo, kanske har jag varit och dippat humöret i något som nästan var depression innan, men det fanns alltid en motkraft i mig, en slags överlevnadsenergi som studsade upp mig på banan igen.

2013 är det året i mitt liv då jag fick pröva på att känna ångest i bröstet, skälvande, galopperande oro och en känsla av djup hopplöshet som skrämde skiten ur mig, för jag förstod att det var ingången till depression och om jag lät mig glida ner i det, så kanske jag aldrig skulle komma upp igen.

Det första man gör när man får sådana känslor är nog för de flesta att söka orsaker i yttre omständigheter och precis så gjorde jag också. Jag försökte förklara mina känslor med att jag gick igenom flera jobbiga saker samtidigt, men tack vare min migrän är jag också medveten om hur mycket av vårt mående som hänger ihop med kemin i hjärnan, så ju längre tiden gick, desto större blev min övertygelse om att mående handlade om kemin, alltså min hormonbalans.

Detta bekräftades på hösten 2013 då jag på nytt började med östrogen. Nu i en annan dosering än året innan och den här gången träffade det rätt. Ganska snart kom humöret i balans, fast sen började jag må konstigt igen, både i humöret och med ryggvärk, men det visade sig att jag fick en blödning och det var vad läkaren sagt skulle hända inom tre månader. Dock blev jag skrämd av att humöret dippade så pass djupt igen att jag konsulterade min läkare. Jag tänkte att jag kanske skulle få någon annan hormondosering, men istället skrev han ut antidepressiva tabletter i låg dos, SSRI.

Jag är ovanligt påläst vad gäller SSRI eftersom jag skrivit boken Mindre migrän – Mera liv. Det är nämligen så att SSRI liknar migrämedicin av typen triptaner i verkningssätt och effekt. Jag skojade om det med läkaren, men ingen varningsklocka ringde… Sen hämtade jag tabletterna på apoteket och satte mig för att äta lunch. När jag berättar om det här för min sambo går varningsklockorna igång: man ska inte kombinera SSRI med triptaner just eftersom de har liknande verkningssätt!

Men åh, hur kunde jag vara så dum att jag missade det? Och hur kunde det vara så dumt att jag därmed inte hade något att ta till mot de där humördipparna? Jag fick börja söka efter en annan lösning och fastnade för aminosyran Teanin. Mia Lundin skriver om den i sin bok och det finns också en del information att hitta på internet. Teanin fungerar för dig som inte har daglig oro, man kan ta den just när man känner av oro och då blir man lugn och får lättare att koncentrera sig, utan att bli slö och trött. En perfekt lösning för mig. Jag tror att det inte är lämpligt att ta Teanin dagligen under en längre tid. 200 mg Teanin motsvarar  5-6 koppar grönt te, men om du dricker det får du också i dig en massa koffein.

Energi och vakenhet

Eftersom jag mindes förra vintern som en riktigt trist, svart säck, så vågade jag inte riskera att vintern igen skulle bli en så negativ upplevelse. Jag var rädd för hur det skulle kunna bli, eftersom jag inte riktigt litade på mitt humör längre. Så jag tänkte att i år gäller det att motverka på alla sätt!

Jag började ta D-vitamin och så kollade jag efter lampor för ljusterapi, men det verkade lite segt att behöva sitta och titta in i en lampa en halvtimme per dag. Då hittade jag Valkee, finska ljuslurar. Jag är fullt medveten om att detta är en produkt som många skeptiker ruskar på huvudet åt, men för mig har det varit mycket praktiskt att kunna starta varje dag med åtta minuter ljus i öronen och jag vill inte sluta med detta. Jag tror nämligen att det är tack vare min Valkee som den här vintern har känts mycket lättare än på flera år. Vi bor på landet och känslan av att man blir isolerad i mörkret och av isiga vägar har inte infunnit sig i år. Istället har mörkret känts härligt.

I mitt förra blogginlägg skrev jag att jag tar aminosyran Tyrosin varje morgon för att komma igång och för att inte bli så trött att jag somnar på eftermiddagen. I dagarna kände jag att jag äntligen vågade prova att inte ta Tyrosin och peppar, peppar, hittills verkar det som att jag klarat mig igenom den fasen. Den där tröttheten klubbar mig inte som innan.

Ryggvärken

Att jag inte är så trött längre hänger nog också ihop med att den här ryggvärken som jag har haft i 5–6 år, äntligen verkar ge sig! Jag kan ligga och dra mig på morgonen utan att ryggen känns som att den ska krackelera i bitar. Det är möjligt att ryggvärken inte är helt borta, det kanske bara är en tillfällig förbättring, men även om det blir sämre igen är jag säker på att trenden har vänt. Från och med nu kommer ryggen att bli bättre för varje dag. Kanske kommer jag snart att våga träna ryggen, för det har helt enkelt inte gått under de här åren. (Läs mitt förra blogginlägg så förstår du bättre vad jag menar)

Svullnad

Nu var det länge sedan jag använde stödstrumpor. Jag misstänker att jag kommer att behöva använda dem igen när det blir sommar, men under ett par år var jag tvungen att använda stödstrumpor året runt. Detta är också ett tecken på att mina hormoner håller på att bli mer balanserade.

Svamp…

Svampinfektioner är ett gissel. Under de här åren har det inte behövts mycket för att de förbaskade svamparna skulle invadera min kropp. Jag försökte i det längsta kurera mig själv, men det var nog ingen bra idé. När jag fick en anti-svamptablett av läkaren så var det första gången som eländet verkligen försvann och fortsatte att hålla sig borta.

Jag rekommenderar alltså verkligen att man följer rådet om att gå till läkaren om man får svamp mer än två gånger på ett år. Om du trots det hellre vill kurera dig själv har RFSU tagit fram en helt suveränt bra produktserie, Balance, med tabletter/vagitorier, tvål och kräm som alla innehåller lactobaciller.

Men, som vanligt läste jag på om det som jag drabbas av och på ett par ställen hittade jag information som fick mig att haja till: det sades att när man har svampinfektion i kroppen så kan det göra att ”falskt östrogen” utsöndras. Då tror kroppen att nivån med östrogen är tillräcklig, varför kroppen lägger av med att tillverka mer östrogen och då får man ju östrogenbrist! Jag lägger in en stor reservation här, för jag kan inte hitta någon trovärdig källa till detta (om någon har sakkunnig information om detta är jag mycket intresserad). Men OM detta stämmer, innebär det att varje kvinna som upplever att hormonerna bråkar kanske borde börja med att ta en kur med lactobaciller, exempelvis Lactiplus? (Det finns flera andra märken) Och detta särskilt om det finns minsta misstanke om svampinfektion.

Om östrogenbrist kan påverka så att man får mer svamp och svamp kan göra att man får för lite östrogen, ja då är det inte konstigt om hela systemet går i spinn! Fast jag har som sagt inte hittat någon trovärdig källa till detta, så det är ren spekulation.

Dags att tänka nytt om kvinnor som fyllt fyrtio?

Ju mer jag tänker på kvinnor som fyllt fyrtio och olika sjukdomar och symptom som de drabbas av, desto starkare blir min känsla av att det blir fel om man bara söker svar som inte har med hormonomställningen att göra. Man ska självklart hitta sätt att använda ryggen på ett ergonomiskt sätt och lika självklart är att man ska reducera onödig stress i livet. Men det borde vara rutin att parallellt med detta också betrakta alla symptom i den här åldern utifrån det hormonella perspektivet.

Varje gång jag hör om ännu en kvinna som fått hälsporre, har värk i kroppen, har fått kraftig tinnitus, blivit utbränd eller deprimerad, så tänker jag att det bergis beror på eller förvärras av hormonförändringar. Likaså när kvinnor tappert kämpar för att gå ner i vikt under de här åren – det kanske helt enkelt inte går att gå ner just under dessa år? Åtminstone inte för en del kvinnor. Därmed inte sagt att man ska ge upp och stillatigande iaktta hur kilo läggs till kilo, nä, men sätt kanske istället upp målet att du under de här åren ska gå ner lite i vikt och åtminstone inte öka över en viss nivå. Jag tror att när jag kommer ut i andra änden av de här klimakterieåren, kommer det att bli lättare för mig att gå ner i vikt igen.