Jag läser i Svenska Dagbladet att Handelsbanken åter ligger bäst bland banker vad gäller kundnöjdhet. Vad beror det på?

När jag var lite och bodde i Roma hade vi Handelsbanken. Det var enkelt. Jag tror att kontorschefen hette Wisén och var mamma till en tjej jag lekte med någon gång. I alla fall var det enkelt. Hon visste vem jag var. Jag hade också en blå sparbössehund från Handelsbanken. Eftersom vi i skolan fick lära oss att spara med hjälp av Postsparbanken. Men fick ta med sig någon liten slant som lades i en bössa med kanske 30 fack – ett för varje barn i klassen – och så klistrade fröken in en liten frimärksbild i ens bankbok som var en del i en saga. Så, kanske var det den bankboken som gjorde att jag sen hade ett konto på Postsparbanken också?

Nåväl. Jag flyttade till Uppsala och jobbade i min systers affär, vars dagskassa vi gick med till centrala Handelsbanken mitt i city. Trots att det var en stor bank, kände jag mig hemma där och fick en relation till en del som jobbade där. Och en som jobbade där var min kusin Inger, så det underlättade ju hemkänslan. När jag började jobba för Uppsala kommun öppnades ett konto på Upsala Sparbank och därför kom den att bli min bank i flera år framåt. Jag flyttade till Växjö och för både mig och Roine var Sparbanken och sedemera Swedbank ett självklart val. Vi fick bra stöd som företagare och privatpersoner, både av kontoret i Växjö centrum och särskilt på det lokala kontoret i Teleborgs centrum.

Sen flyttade vi till Gotland och ville köpa hus. Där sprack vår relation med Swedbank för vi blev alldeles häpna av det konstiga bemötande vi fick. Vi bytte till Handelsbanken i Slite där vi fick enastående service och framför allt känner alla på banken igen oss. Det är mycket värt att ha en sådan kontakt med folk på banken.

Så varför har vi egentligen Handelsbanken? Banken fungerar, internetbanken fungerar och vi gillar dem som jobbar på banken. Sen är det *peppar peppar ta i trä* sällan ståhej runt Handelsbanken. De gör sitt jobb men hamnar inte i stora rubriker.