När vi köpte vår Suzuki Swift i slutet av 2006 så gillade jag modellen, men ett viktigt skäl till att köpa den här lilla bilen var bensinförbrukningen. Då, 2006, började miljöbilar kliva in i tankarna på vanligt folk – men var ännu inte riktigt det självklara valet. Det var inte ens självklart att välja en liten bil.

Idag pratar nästan alla om att deras nästa bil blir en miljöbil. Den här grejen med att folk i städer skulle glida runt i SUVar och visa sin pondus är inte längre lika het. Jag läste nyss en artikel om Ebba Lindsö och hennes Mini Cooper. Hon framhåller att det är praktiskt med en liten bil som är lätt att parkera.

Fast, i min värld så funkar det inte att sikta in sig på en bil som är lätt att parkera. Det finns en anledning till att man kallar somliga bilar för stadsbilar. Som exempel känner jag en kvinna som hade en Smart-bil när hon flyttade hit. Den var så lätt att den blåste av vägen. Tänk er det i kombination med lite halka. Hon bytte bil ganska snart.

För oss som bor på landet och har möjlighet att anpassa var vi vill arbeta, så fungerar det perfekt att ha en liten Suzuki Swift och en stor Suzuki Grand Vitara. Den lilla bilen är favoriten när det är snöfritt och inte allt för dramatiskt väder. Den är kul att köra och så drar den som sagt lite bensin. Den går fort att värma upp eller kyla ner beroende på årstid.

Men när man har en sådan här vinter som vi har i år, med massor av snö och minusgrader sedan mitten av december, då är livlinan till omvärlden vår stora bil. Snälla Janne plogar vår gårdsplan, men det kan ju ändå hinna bli en del snö och med vår stora fyrhjulsdrivna bil så vet vi att vi klarar att köra igenom rätt så mycket snö. Plus att fyrhjulsdriften ger stadga när det är isigt eller när det är en decimeter snö-is-slask.

Vi har 4,3 mil till stan. Våra landsvägar är osaltade och bitvis ligger de jämsides med öppna fält. Somliga dagar är det ett smärre äventyr att ta sig mellan Kappelshamn och Visby.

Det jag vill säga är nog att det blir lika tokigt när ”alla” ska skaffa SUV som när ”alla” ska skaffa en liten bil. Man måste helt enkelt ha en bil som stämmer med de förutsättningar man lever med.

Ena dagen kommer rapport om att Volvos personbilar är fulla med fel. Bilar som säljer på att vara hög kvalitet och säkerhet ska inte ha onödiga fel.

Nästa dag kommer rapport om att Volvos andra fordon, exempelvis lastbilar säljer dåligt.

Förutom att jag är uppvuxen i en Volvo Duett och faktiskt övningskörde i en sådan och förutom att jag och Roine ägde en begagnad Volvo som vi dekorerade med blommiga fartränder – så är min personliga erfarenhet av Volvo mycket begränsad. Den gamla kära Duetten förblir en kultbil. Den hade en personlighet och det känns lite som en merit att jag faktiskt övningskörde med en Duett. Men i övrigt har Volvo stått för något som är långt från min personlighet. Volvo är lite som datorvärldens PC: folk köper dem med motiveringar som att det går lätt att hitta reservdelar till bilarna/datorerna. Eh? Jag vill väl inte lägga pengar på något som kräver en massa reservdelar? Det är därför jag köper mac-datorer. Och det är därför vi kör Suzukibilar.

Vår Suzuki Swift har peppar peppar ta i trä gått som tåget i snart två år. En riktigt kul bil att köra. Plus att den drar lite bensin. Vår Suzuki Grand Viitara fungerar också som den ska, trots att vi köpte den begagnad. Det är vad jag förväntar mig av bilar. Den 25 oktober lanseras Suzuki Splash i Sverige. En liten miljöbil som jag hoppas är lika kul och praktisk som den verkar enligt förhandsinformationen.