Analog eller digital kreativitet?

En vän gjorde en kommentar om konstnärlig kreativitet och menade att konstnärer är mer fria när de jobbar med analoga verktyg jämfört med digitala verktyg. Det är många som har idéer om det här utan att egentligen veta hur det är att teckna och måla digitalt. För mig handlar det inte om ifall det är bättre att måla med riktiga, analoga vattenfärger eller digitala vattenfärger – varje sätt att måla eller skapa konst har sina fördelar och kreativa möjligheter. För mig handlar det om vad man gillar att jobba med och också hur resultatet ska användas. När jag vet att en teckning ska användas i tryck eller digital publicering, då kan jag ju lika gärna jobba digitalt från början så att jag enklare kan kontrollera kvaliteten. Men andra har andra sätta att skapa sina teckningar och jag tycker att en del av det kreativa arbetet är att hitta de arbetsmetoder som passar en själv och som ger de resultat du vill ha.

Hursomhelst, jag började måla ögon i syfte att visa hur jag jobbar digitalt, men också med ”digitala analoga verktyg”. Observera: jag målade bara min inre bild av hur ögon ser ut, jag tittade inte på något fotografi.

Brunt öga, jag använde de digitala verktyg som jag fick lust till och jobbade med lager.

Det här är det första ögat jag målade. Jag använde Tayasui Sketches på min iPad Pro. Jag hade inga begränsningar i hur jag använde de digitala verktygen, jag använda många olika slags penslar, former, lager och effekter för att blanda lagren.

Grönt öga, jag använde ”nästan analoga digitala vattenfärger”. Det var svårt att få formen exakt, så det slutade med att jag inte stod ut med den icke perfekta formen och använde en cirkelform så att jag kunde sudda kanterna och få en bättre cirkel. Jag använda också en svart cirkel som pupill.

Jag försökte verkligen jobba på ett analogt sätt i Tayasui Sketches. Jag använde våt vattenfärg och lät färgerna blanda så länge som den digitala färgen var ”våt”. Sen lade jag till detaljer på den torra färgen. Jag jobbade i bara ett lager.

Men det var svårt att få pupillen tillräckligt svart och jag stod inte ut med att ögonformen inte var en cirkel, så jag gav upp ambitionen och använde en cirkelform så att jag kunde sudda kanterna tills att ögat blev en cirkel och lade till en svart cirkel som pupill. Och ja, det betyder att jag lade till lager till den här annars så ”analoga digitala målningen”.

Blått öga, jag använde digital airbrush, former och lager.

Jag kunde inte hålla mig, när jag väl börjat måla ögon, så blev jag tvungen att göra ett till… Det här gjorde jag i Tayasui Sketches med det digitala airbrush-verktyget, former och lager.

Grått öga, gjort med digital oljefärg, pastell och krita i ArtSet

Jag sa till mig själv att jag inte skulle måla fler ögon, men så fick jag idén att testa att göra det i ArtSet. ArtSet är förstås digitalt, men det är så analogt att det nästan är irriterande. Inga lager. Du kan inte ändra storlek på penslar, förutom oljefärgen – där får du en uppsättning med penslar och du kan välja hur tjock du vill att färgen ska vara. Verktygen för att blanda färg är lite för klumpiga att använda.

Jag jobbade verkligen hårt med att måla det här ögat, men det slutade med att jag inte stod ut med den perfekta formen och dessutom så färgen kladdiga och platt ut. Så, igen bestämde jag mig för att öppna bilden i Tayasui Sketches, jobba med formen och använde airbrush för att mjuka upp den kladdiga färgen, lägga till en pupill och förstås, för att kunna göra allt det här använde jag lager.

Så, vore det mer kreativt att använda analoga verktyg? Jag har tänkt tanken att måla ett öga med riktiga, analoga vattenfärger, men bara tanken på det får mig att känna mig fångad i något som jag inte gillar. Jag är en digital tjej (eh, kvinna, jag är ju faktiskt 55) och digitala verktyg känns enklare och mer naturligt att använda för mig.

Jag tror att varje konstnär kan släppa lös sin kreativitet bäst med de verktyg som man föredrar att använda. Så enkelt är det.

Dåliga tider eller strålande tider för Apple?

Aftonbladets Prylavdelning är genuint anti-Apple och finns det dåliga nyheter att fiska fram om Apple, så kan man ge sig den på att de hugger tag i dem och blåser upp dem i nivå av katastrof. Det gör att jag oftast gäspar mig förbi deras rubriker, de skapar ointresse genom sina icke-nyheter och icke-katastrofer. Det är faktiskt som att de skulle tillhöra en sekt där de siktar in sig på att den onde är Apple… suck.

Idag skriver de om att ett ”Nytt knep ska locka över Apples kunder”. Det handlar om ryktet som säger att Amazon ska lansera en smartphone som blir ”gratis”. Fast, det finns ju inga gratis luncher, så det spekuleras i om motprestationen blir att teckna sig för ett avtal liknande deras Amazon Prime där man betalar per år för att utan ytterligare kostnad komma åt deras innehåll med filmer, böcker och musik. Redan innan har ju Amazon sålt sin iPad-wannabe, alltså läsplattan Kindle, för en struntsumma, just därför att de ser som sin idé att ta betalt för innehållet, inte hårdvaran.

Amazon är riktigt duktiga på att sälja grejor på internet. Från att det började med böcker, har de idag blivit rena varuhuset och jag handlar både böcker och lite annat där. Men jag skulle aldrig få för mig att köpa en Kindle eller skaffa en ”Amazon smartphone”, men det hade ni ju inte förväntat er heller, eftersom ni väl vet att jag är en entusiastisk Apple-användare? Jag tror inte heller att vi som redan har första klassens Mac-datorer, iPhones och iPad är så värst intresserade av att byta. Man gör sig inte av med ett vinnande koncept bara så där. Apples kunder är lojala. Har man väl börjat köpa Apples grejor är det svårt att tänka sig något annat. Det finns förstås alltid en handfull personer som av någon anledning inte får sina förväntningar uppfyllda och som lämnar Apple, men enligt alla undersökningar är de verkligen inte många. Den stora förflyttningen sker istället från Android till Apple och iOS-prylarna.

Olika köpkriterier

Men, hur tänker de som inte använder Apple? Jag tror att de som inte väljer Apple drivs av helt andra köpkriterier än vi som använder Apple. För mig är det funktion, användargränssnitt, stabilitet och kompatibilitet som är avgörande. Jag ser det som dyrt att välja något som inte uppfyller de kriterierna eftersom det kostar tid, energi och frustration när man inte fattar hur man ska få grejorna att fungera. Även om det uppstår sådana stunder också med Apple, är min uppfattning att de stunderna är få i jämförelse med det som PC- och Androidanvändare upplever i sin vardag.

Så, de som inte väljer Apple, vad styr deras val? Ett argument som ofta hörs är valfrihet. De menar att man som Appleanvändare låses in i ett ekonomiskt system (iTunes som är hjärtat både i försäljning av musik, filmer, böcker och appar) – fast för mig är det mer som att det är fiffigt och praktiskt att exempelvis tillhöra en svensk bank som också levererar tjänster som bankgiro. Eftersom bankgiro är standard är det ett enkelt sätt för mitt företag att få betalt och att betala för både mig privat och som företagare. Varför skulle jag välja något annat betalningssystem om det gör min tillvaro krångligare? Känner jag mig inlåst i systemet med bankgiro? Nä, knappast. Känner jag mig inlåst i Apples ekosystem? Nä, knappast. I båda fallen handlar det om praktiska lösningar som fungerar bra för mig.

Valfrihet att uppleva fler fel?

Den valfrihet jag ser att Androidanvändare har är att kunna välja bland en massa produkter av mer osäker kvalitet. Osäker kvalitet som bland annat beror på att det finns 3000 olika modeller av smartphones och läsplattor som använder Android, vilket skapar riktigt krångliga anpassningskrav för alla dem som utvecklar appar för Android. Det är svårt nog att utveckla appar som fungerar för Apples iOS – som kanske har tio modeller att anpassa sig till. Dessutom kontrollerar Apple varje app som säljs via deras AppStore vilket ger mig ytterligare garanti att de appar jag köper är bra.

Androidfolket gillar inte sådan kontroll, de hyllar friheten. Det är ett helt annat sätt att tänka och ett av resultaten är att de också släpper in mycket mer skadlig programvara. Virusexperterna på Kaspersky räknar med att det släpps 3000 Androidappar med skadlig kod VARJE MÅNAD. Sug på den! Kod som smyger sig in bakvägen i din smartphone och kollar runt, kod som skickar text från din smartphone via sms, kod som spionerar och stjäl dina lösenord och kod som laddar ner ännu mer skadlig programvara till din smartphone.

(Bilden från MacPro)

Jag ser detta som ett grundläggande kvalitetsproblem för Android och med tanke på att detta är vad PC/Windows-användare haft att brottas med i alla år, kan jag inte för mitt liv förstå varför de som utvecklar Android inte från start bestämt sig för att bygga in bättre kontrollfunktioner som en garanti till sina användare. Varför tar man inte det ansvaret? Varför tycker användarna att det är så pass okej att de fortsätter att välja Androidprylar?

Jag ser två svar på frågan: antingen är merparten av Androidanvändarna omedvetna om det här eller så är man medveten och tycker att priset är värt att betalas. Möjligen ingår det som en kittlande kick att veta att man med sitt val utsätter sig för större risk, kanske tillsammans med att man tycker att man gjorde en bra affär – alltså att priset var lågt. Man kanske tycker att det är lite härligt att exponera sig för risken och att vara så smart att man klarar sig helskinnad genom upplevelsen?

Låg kunskap hos konsumenten

Fast, jag har mycket svårt att tro att detta gäller den genomsnittliga Androidanvändaren. Jag tror att den genomsnittliga Androidanvändaren har dålig koll på det här med smartphones och surfplattor. Jag har varit med om att en person visat upp en Android surfplatta för mig och sagt ”kolla, nu har jag en iPad!”. Nä, sorry, det har du inte… Jag tror att den som inte har koll kan gå in i en affär och tycka att Androidprodukter framstår som ett bra val därför att de ibland är billigare och så kanske man tycker att man själv inte har så avancerade behov ”så det duger gott åt mig”.

Just därför tror jag att Amazon kommer att ha framgång med ett koncept som innebär att man får en smartphone ”gratis” om man tecknar en årsprenumeration på innehåll, men frågan är hur långt det räcker om kunderna sen blir missnöjda? Det finns en anledning till att kunder tröttnar på Android och väljer Apple nästa gång. Så, visst kommer Amazon att nå viss framgång med ett sådant koncept, men i längden måste man leverera kvalitet och användarglädje till användarna.

Apple får sannolikt genomslag i Kina

Apple levererar kvalitet och användarvänlighet. Just nu står de på tröskeln till att äntligen komma in med stort genomslag på den kinesiska marknaden, då de förväntas teckna avtal med China Mobile som har 740 miljoner kunder och suget efter iPhone är stort. Detta skriver de om på Cult of Mac, där de också nämner att Apple tar ett förnyat och större kliv in på den japanska marknaden. Sedan innan vet vi att Apple överraskat genom att öka försäljningen i Indien. Nu förväntas Apple diversifiera sina produkter genom att dels sälja lite mer lyxiga iPhones och dels en lite billigare modell. I teorin bör detta passa bra för den kinesiska marknaden, men också för exempelvis, den svenska marknaden. Fast Kinas marknad är värd ungefär lika mycket som hela den amerikanska marknaden…

Just nu dominerar Android och framför allt Samsung i Kina och som jag förstår det har Android överhuvudtaget en rejält stor marknadsandel i Asien. Jag vet inte om Apple behöver sikta in sig på att få störst marknadsandel, för det viktiga för Apple har hittills varit att göra störst vinst. De marknadsandelar som Apple tar, tar de med de jämförelsevis få modeller som de säljer. Jag ser inte Android i sig som den verkliga faran på den kinesiska marknaden, för Android i sig är så spretigt och utspillt på, vad var det nu vi sa, 3000 modeller? Det är svårt att särskilja den ena smartphonen från den andra.

Uppstickaren Mi

Nä, den enda jag hittills sett som på allvar satsat på att bygga ett varumärke på smartphonemarknaden är den här kinesen, Lei Jun med sitt företag Xiaomi, som visserligen bygger Mis smartphoner på Android, men som klär in dem i något mer än bara teknik. Deras idé bygger på att ligga på extremt lågt pris, en tredjedel av vad Samsung och Apple tar för sina smartphones, och istället ta betalt för innehåll – lite som Amazon. En annan likhet med Amazon är att all försäljning sker över internet. Om Lei Jun lyckas slå igenom med bara internetförsäljning, slipper han massor av försäljningskostnader och i och med att marknaden i Kina är så stor, gör mängden att också en liten marginal sammantaget kan ge stor vinst.

Som jag ser det har den killen potential att lyckas och han har hittills lyckats så pass att han har en aning högre marknadsandel än Apple i Kina. Så länge Android fortsätter att hålla dörrarna öppna för virus och skadlig kod kommer det problemet förstås att kvarstå, men Xiaomi Lei Jun tycks ha förmågan att bygga in sina produkter i en speciell upplevelse och entusiasmera företagets kunder. Han har byggt upp en cool-faktor runt sitt företag som särskilt lockar de yngre kunderna.

Jag nästan hoppas på att han ska utvecklas till en stark konkurrent till Apple, därför att han tänker längre än till tekniska specifikationer. Att handla är en upplevelse som börjar långt innan det faktiska köpet och slutar långt efter att du startar din smartphone eller iPhone. Jag tycker det ska löna sig att bry sig om att ge användarna en bra upplevelse hela vägen.

På tisdag den tionde september har Apple bjudit in till ett pressevent och dagen efter genomför de ett pressevent i Kina. Det ska bli mycket spännande att ta del av dessa! Heja Apple!

Äpple i bil

Jag tog den här bilden med min iPhone och Hipstamatic igår. Sen har jag jobbat vidare med bilden på min iPad och använt appen ProCreate och min Bamboo Wacom stylus.

Jag har jobbat med bilden i flera olika lager.

Ipadappar jag gillar

Jag  bloggade i juni om hur iPad förändrat mina vanor och vilka appar jag använde då. Det mesta står sig från det inlägget, fast lite har ändrat sig. Jag använder inte längre Friendly när jag kollar på Facebook, utan Facebooks egen app. Inte heller läser jag böcker i Bluefire, det blev för krångligt, men jag har kvar den därför att man kan läsa låneböcker med den.

Redan i december 2009 skrev jag om att jag använde Things och Evernote till att-göra-lista respektive anteckningar. Då var det fiffiga att jag synkade iPhone och MacBook. Men Things blev tjatigt efter ett tag. Synkningen gick lite knackigt och jag och Roine kunde inte dela listor med varandra. Sedan i höstas har vi gått över till Wunderlist som vi har både i dator, på iPad och iPhone. Det bästa är att vi kan välja att dela listor för olika projekt med varandra. Jag har också fått andra att dela listor med mig när vi jobbar på samma projekt. Så fiffigt att kunna lägga upp göromål och också se vad den andre lägger dit, samtidigt som båda ser vad som blir avbockat.

En app som jag upptäckte ganska nyligen är Blogsy, det är den jag använder nu när jag bloggar. Jag har testat andra appar för att blogga, men det har aldrig riktigt känts bekvämt. Blogsy har ett eget tänk som gör att det känns roligare att blogga. Fast, det var lite knökigt att fatta hur det skulle gå till i starten. Blogsys användargränssnitt är speciellt, så det tar lite tid att komma underfund med det och jag har ännu inte lärt mig allt, men det är ändå trevligare och mer lättarbetat än de andra bloggapparna jag testat. Faktiskt känns det fiffigare och smartare för varje gång jag använder det.

Garageband är en app som jag haft länge. Först i min MacBook och sen på min iPad. Men där var det ett första steg som jag haft svårt att komma över – antagligen för att jag inte kan något om hur man komponerar musik, men för någon vecka sedan släppte det äntligen och nu har jag faktiskt lyckats få till min första låt, helt gjord på iPad utan andra tillbehör, jag har till och med använt iPadens mic, så sången låter lite kall. Men ändå, jag klarade det! Just, låten har inte något slut i den version jag gjorde och lade ut på Soundcloud, men den har ett slut i mitt huvud, så det kanske kommer med nästa gång jag får tid? Här är ett blogginlägg som beskriver Garageband för iPad. 

Vårsolen by Åsa YES.

Som jag skrev i mitt förra blogginlägg så sitter jag ofta och tecknar på min iPad.

Så, vad ska man ha sin iPad till? Det var ju den frågan som hängde i luften när jag skaffade iPad i december 2011. Jag trodde att jag skulle köpa tidningar och magasin, men det har jag inte alls gjort. Jag läser de artiklar jag vill läsa i Flipboard och Zite. Däremot har jag köpt flera eböcker som jag läser i både iBooks och Kindle. Jag läser också nästan alla pdfer som skickas till mig på iPaden och är det material som jag behöver göra noteringar i, använder jag appen GoodReader i vilken jag kan använda överstrykningspenna, göra anteckningar, rita och så vidare.
Faktum är att jag använder min iPad hela tiden. Häromdagen sa jag till Roine: ”iPad är verkligen en riktig Åsa-maskin! Jag skulle nog kunna roa mig nästan hur länge som helst med en iPad.”

Teckna på iPad?

Jag har upptäckt att jag gillar att sitta med min iPad i soffan och teckna och måla. Jag använder min Wacom Bamboo Stylus och appen ArtSet. Jag har testat några andra appar också, men det går i vilket fall inte att få någon superprecision med den penna jag använder och så vitt jag vet finns det inte ännu någon app som på allvar är i närheten av mitt favoritprogram Corel Painter, så jag nöjer mig med att mest ”kludda” med färg. Jag har inte heller testat att skriva ut bilderna, så jag vet inte hur långt kvaliten räcker.
Men, poängen är att jag verkligen gillar att sitta med iPaden och pennan och måla. Det är mycket avkopplande. Den dagen det verkligen finns en kvalitets-konstnärs-app typ en iPad-version av Painter kommer jag till och med att kunna jobba professionellt med iPaden.
Bilden? Tja, ett av alla hjärtan jag målat. Just det här är lite ”inverterat”. Det är ett hjärta som tappat kraft, men som är omgivet av kärlek.